Nog drabbas jag ibland av skam. Där ligger lecablocken som jag skulle ha murat jordkällaren av i fjol somras. Där är slangen till hästarnas vattentråg som skulle grävts ner och försetts med värmekabel senast i höstas. Fan, nu springer griskultingarna på ridbanan igen, varför har jag inte satt upp eltråden – och när ska vi egentligen hinna ta tag i grannens sida av fasaden till Norrbottensgården?
Men när livet känns tungt, när surdegarna hopar sig, när allt blir mig övermäktigt kan jag i alla fall luta mig mot ett faktum: Jag är inte Kirunas kommunledning.
Få se nu.
Det läcker in vatten i det nybyggda stadshuset och en halvvild strid rasar om vem som bär skulden för de 500 (fem jävla hundra) hålen i taket på kolossen. Är det kommunen? Är det LKAB? Är det byggbolaget, arkitekten eller nån konsult? Kanske vet vi efter den kommande garantibesiktningen, kanske får vi ge oss till tåls till en framtida rättstvist har avgjorts.
Kostnaden för det nya badhuset är snart uppe i en rund miljard. Om det nu inte redan skett, det var en vecka eller två sedan jag såg en siffra. Jag har länge propagerat för att dagbrottet på Luossavara borde förses med glastak och bli världens största tropiska växthus med tillhörande äventyrsbad och artificiell sandstrand – fan vet om inte det hade blivit en billigare lösning.
I skolan är krisen total. Skolinspektionen har uppmärksammat ett flertal brister som måste åtgärdas innan 29 september, annars riskerar Nya Raketskolan vite på drygt en halv miljon. Bristen på utbildad personal i kommunens skolor är stor redan nu – och om 15 år har åtminstone hälften av de som är behöriga gått i pension.
”Vi måste vända på obekväma stenar”, säger Emilia Töyrä (S), vice kommunalråd.
Men vad fan ska man göra?
Det går att skylla på lönebilden, på att det är svårt att locka personal söderifrån, på att ingen vill jobba i skolan när det finns många tusenlappar mer att tjäna några hundra meter bort och en kilometer ner. Men det där är i grund och botten den bekvämes bortförklaring. Alla vill inte jobba gruvan. Alla vill inte flytta söderut. Det finns till och med människor som vill flytta norrut. Men ingen – ingen – kommer att vilja jobba på ett ställe där man inte har tid att andas, att reflektera över sin uppgift, där man inte får stöd av en närvarande chef och inte kan påverka sin arbetssituation. Ingen vill ha jobbet som kräver så mycket av en att det inte ens går att uppbåda samvete att sjukskriva sig när man behöver. Jag vågar garantera att det inte finns en enda lärare av kvinna född som förväntar sig att bli ekonomiskt oberoende av sin lön – men andra värderingar måste gå att tilltala.
Vad skulle hända om Kiruna som första kommun halverade barngrupperna? Vad skulle hända om Kiruna som första kommun slopade all dokumentationshets, fjärrstyrning och effektiviseringskrav som blivit verklighet och vardag för allt fler lärare, sjuksköterskor och fritidspedagoger? Vad skulle hända om Kiruna kommun gjorde revolution mot allt det som offentliganställda hatar från djupet av sina hjärtan? Skulle ett abrupt brott med new public management göra någon skillnad? Skulle det ge en annan, något enklare, gordisk knut att sätta svärdet i?
Skulle det, rent av, kunna locka en enda musiklärare till kommunen?
Vem vet. Någon garantibesiktning för Kiruna kommuns skolverksamhet finns mig veterligen inte. Det enda som kan ge oss svar är att testa.
Eller är det en för obekväm sten att vända på?