Jag slår på teven och ser Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson stolt förklara varför han har åkt till gränsen mellan Turkiet och Grekland. Han delar ut flygblad med budskapet att Sverige inte har plats för fler flyktingar. Flygbladen är undertecknade ”Sverigedemokraterna och svenska folket”. Mottagarna av flygbladen är de flyktingar, framförallt syrier, som försöker ta sig över gränsen från Turkiet och in i Grekland och därmed EU. Det skär i hjärtat att se de förtvivlade människorna, inte minst alla gråtande barn. Föräldrarna trycker dem tröstande mot sina bröst. Det är allt de kan göra. Reportern berättar att människor sover direkt på marken. Någon ropar ”Vi har inte fått mat på tre dygn!”.
Turkiet vägrar låta människorna återvända till den turkiska sidan. Grekland vägrar släppa in dem i sitt land. Människorna som har flytt för sina liv befinner sig nu i en fruktansvärd Moment 22-situation där både vägen tillbaka och vägen framåt är stängd.
Världsläget är fruktansvärt. Nöden ökar och medmänskligheten minskar. Jag tänker på min farmor Amanda och att hon och hennes mamma och syskon nog hade svultit ihjäl om klimatet på deras tid skulle ha varit lika omänskligt som på gränsen mellan Turkiet och Grekland i dag. Farmor och hennes familj var flyktingar i sitt eget land, Finland. De hade mist allt i en brand hemma i Suomussalmi och farmors mor hade tagit alla barnen i en kälke och börjat vandra norrut. De överlevde tack vare kärleksfulla människor och deras vilja att hjälpa.
Så här står det om farmor i boken "Kronotorparna" som ingår i serien Tornedalica och är skriven av Sten Ove Bergström: ”Amanda Kristina Anttila var född i Suomussalmi vid ryska gränsen. Hennes mor var änka och hade ett hemman som vinterfödde åtta kor, men då ladugården brann ned, tog hon barnaskaran i släden och gav sig ut på vägarna för att försöka tigga sig till uppehället. På detta sätt kom hon under det stora nödåret 1867-1868 till finska Pello, där familjen sedan bosatte sig”.
Alla i familjen överlevde och kunde börja ett nytt liv i finska Pello. Så småningom träffade Amanda som då hette Wäisänen i efternamn Isak Anttila från svenska Pello. Kärlek uppstod och de två gifte sig och blev kronotorpare i Rovakka liksom min pappa och vår familj senare också blev.
En kommentar till boken "Kronotorparna", som utkom 1981, skriven av dåvarande landshövding Ragnar Lassinantti, visar på omfattande utvandring från Norrbotten under 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet. Han skriver: ”Utvandringen till Nordnorge från östra Norrbotten hade inletts på allvar i början av 1700-talet och upphörde i slutet av 1800-talet. Emigrationen till Amerika avlöste utvandringen till norska Finnmark. År 1910 emigrerade inte mindre än 1500 unga livskraftiga män från Norrbotten till USA och Kanada. För att motverka emigrationen började man i Tornedalen dela upp hemmanen så att inte bara böndernas söner skulle få sin utkomst av jordbruk. Kronotorpen blev för så kallade egendomslösa i glesbygden en parallell till vad egnahemsrörelsen var för småbrukarna”.
Så där var det. Jag hoppas att de norrbottningar som emigrerade till Norge och Amerika vid ankomsten till de nya länderna slapp möta människor som meddelade: Norge är fullt! Amerika är fullt!
Jag önskar att de mottogs med kärlek.