Tjejvasans förberedelser går vidare
Foto: Stefan Jerrevång / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vilka skidor? Vallningsfria går bort, "de är aldrig riktigt dåliga men heller aldrig riktigt bra" fick jag veta.
Men sen då? Lite mjukare skidor? Eller lite styvare skidor? Lite kortare än mina gamla skidor, eller lite längre?
Valla på burk och det vedervärdiga klistret - eller tejpen som klarar alla fören när det är minusgrader?
Vanliga pjäxor eller multipjäxor?
Vanliga stavar eller kolfiberstavar?
Puh!
Alla dessa val!
Vad behöver en glad motionär - egentligen?
Så gissa om jag blev glad när jag fick min första Vasaloppstidning - Vasalöparen - med en bilaga från en försäljare!
"Tack och lov, här finns allt" tänkte jag entusiastiskt efter första snabba blädderomgången.
Det är väl just det:
Här finns allt som någonsin förknippats med skidor.
Det blev svårt redan när jag kom till klädavdelningen och 1-2-3-principen.
Jag hittade snabbt snygga grejer att åka omkring i, men det gäller att besinna sig (läs; inte förköpa sig).
"Kläder som skyddar mot väta är bra för mig som ramlar... ibland" konstaterade jag.
"Hmmm, det är dags att ringa en vän" kände jag och numera är jag något klokare i ämnet.
Kläderna fattar jag någorlunda nu, skidutrustningen tar jag hjälp av någon proffsig säljare att välja ut.
Tjejvasan-förberedelserna går vidare, vårens och sommarens joggingturer har bytts ut mot mer tid i gymmet som kompletteras med cyklande hemma framför
tv:n, mina träningskompisar på dvd och min magtränarmaskin.
Så snart det finns snö på officiella skidspår är det förstås skidåkning som gäller.
Hela kroppen behöver bli starkare, men framför allt armarna, och jag jobbar vidare på konditionen.
Där har gymmet en stor fördel:
Det faktum att jag kan variera mellan löpbandet, crosstrainern, cykeln och roddmaskinen gör att en timmes konditionsträning är uthärdlig.
På plussidan: Jag känner att jag blir starkare och jag har bättre flås (tack vare sommarens joggingturer!).
På minussidan: Omfattande tekniska brister i skidåkningen.
När jag började åka skidor igen förra vintern hade jag inte åkt på riktigt sedan grundskoletiden och det är ju ett tag sen.
Jag har en kompis som känner mig så väl, att hon kan säga vad som helst och jag uppskattar det.
"Hur ska det där gå? Att åka skidor i flera mil är lite knäppt. Jag fattar inte att du ids" sade hon nyligen.
Problem är till för att lösas:
Jag har redan pratat med en bekant, en duktig skidåkare, som lovat åka med mig i vinter.
Jag har fler som säkert hjälper mig, bara jag frågar och det kommer jag att göra.
När jag skulle lära mig jogga, inför utmaningen Vårruset, kläckte jag ur mig "hur svårt kan det vara".
Jag tänker inte göra om det misstaget (det var mycket, mycket svårt att lära sig att jogga och jag tänker aldrig sluta med det av det enkla skälet att jag vill aldrig någonsin mer börja om från början).
Jag nöjer mig med att citera en folkkär, mycket framgångsrik skidåkare:
Ingenting är omöjligt.
Saker är bara lite olika svåra.