Tjejvasan min hittills största utmaning
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hjärnan larmar och jag svarar med att trycka mp3-hörlurarna ännu djupare in i öronen.
Det har varit ett stort steg att komma över:
Att nonchalera hjärnans desperata rop som alltid kommer när pulsen stiger, andfåddheten tilltar, tungan känns som en kotte i munnen, det pulserar i hjärnan och hjärtat dunkar i hela kroppen.
Jag fortsätter jogga, jag vet att jag kommer över tröskeln snart och då går det lättare igen.
Jag nynnar med i "Eye of the Tiger" (det bor ingen stor sångfågel i mig, inte ens när jag inte joggar samtidigt som jag sjunger, så det är nog bra att jag joggar i skogen) och även om jag inte känner mig som Rocky så känner jag mig stark.
"Är det där verkligen hälsosamt" undrar en kompis ömsom roat ömsom oroat när jag berättar om känslan.
Känslan av att forcera det som hittills varit jag - det vill säga att stanna när det blir för jobbigt.
Jag har aldrig tidigare, inte ens i min ungdom när jag spelade bollsporter som innefattade mycket springande, fortsatt jogga/springa när hjärnan larmat att jag ska stanna.
Jag har aldrig haft bra kondition.
"Det är mycket hälsosamt" svarar jag leende, jag känner ju utdelning av mitt slit vecka för vecka.
Inte lika fort och inte lika tydligt som jag skulle vilja (tålamod är inte min paradgren), men ändå framsteg.
Min viktigaste lärdom hittills är att relatera utveckling till MIN tidigare form.
Snart 39 år gammal var det hög tid att bli min egen bästa vän, och det innebar att ge mig själv bästa tänkbara förutsättningar att lyckas med mitt hälsoprojekt.
Jag hade inte kunnat hitta en större utmaning än anmälan till Tjejvasan, ett initiativ av kollegan E.
Det enda jag alltid haft svårare för är simning; jag kan, men jag är hopplöst dålig på att simma.
Jag flyter som en kork när jag ska dyka och sjunker som en sten när jag ska simma.
"Om du kan staka så kommer Tjejvasan att gå utmärkt" är tipset jag fått från flera håll och sålunda är armövningar vid sidan av konditionsträningen prioriterade på gymmet nu och de kommande fyra månaderna.
Dessutom: Ta hjälp för att utveckla en vettig skidteknik, den är nu lite... hejsansvejsan.
"Tre mil på fyra timmar (maxtiden i Tjejvasan) klarar du väl" konstaterade en bekant redan förra vintern.
Ja, enligt min egen högst ovetenskapliga test förra vintern - då jag åkte Metträsk-rundan som är 15 kilometer på under två timmar inkluderat att jag stannade ett tiotal gånger och gned bort klister från mina skidor, ringde skidvallaren och skällde, förra kollegan G och berättade hur härlig rundan är, "Marris" för att beklaga mig över klisterfiaskot och stannade för att lyssna på fågelkvitter och dricka juice en handfull gånger - så klarar jag det.
"Så där kan du inte träna, du kan inte stanna för att ringa en massa människor eller för att lyssna på fågelkvitter" konstaterade maken - duktig skidåkare - förnuftigt när jag kom hem och berättade om min sköna Metträsk-runda.
Maken är av annan motionstyp; han är idrottskillen som alltid har motionerat, han kan springa långt och länge och för flera sekler sedan lärde han sig att nonchalera hjärnans desperata rop, han tar tid och utmanar sig själv i att bli snabbare.
Han kan ha 180 i puls och inte ens nudda vid tanken på att stanna, jag överväger att ringa ambulans (nåja...).
Han är en tävlingsmänniska, jag är inte det (åtminstone inte i sport och spel eftersom det inte är på riktigt).
"Hur lång tid tog det i dag" undrar han när jag kommer in från kvällsjoggen och jag bara ler och han vet.
Jag mäter inte tiden, jag mäter:
1. &tempmargin;att jag joggar om möjligt hela sträckan
2. att det känns bra
3. att jag blir bättre.
Vad spelar det för roll om jag joggar fem kilometer på 22, 28 eller 33 minuter?
"Jag är inte som du, jag måste inte vinna" säger jag och numera har mannen vant sig vid mina - kanhända oortodoxa metoder - för att blir en sportigare typ.
Jag ska göra allt jag kan för att klara utmaningen med stort T men jag använder gärna alla timmar som står till buds.
Särskilt om det innebär att jag kan njuta av fågelkvitter under tiden...
Lottas blogg: Följ Lottas träning
Hälsotips:
Promenader har ansetts vara den bästa motionsformen om du vill bränna fett, men enligt Alan Bergström, motionsexpert på Viktklubb (Aftonbladets tjänst) så är det inte hela sanningen:
"Lågintensiv träning som gång bränner procentuellt mer fett jämfört med andra bränslen som fett och kolhydrater, men högintensiv träning som löpning bränner mer näringsämnen totalt sett" säger Alan Bergström i en intervju i Aftonbladet.
Det finns många sätt att lära sig att jogga - och kunde jag lära mig det så kan alla.
Jag lärde mig genom att börja i små doser, intervaller med några minuters joggande åt gången varvat med rask gång, och så småningom kunde jag korta vilopauserna (gångintervallerna) och joggandet kunde flyta på.
Utrustning: Gärna en snygg dress (det blir roligare då), bra skor och mp3 i öronen.
Lycka till!