Brorsan och jag har glömt en avgörande ingrediens till vårrullarna och det är därför jag går ut i föräldrahemmets garage – ett slukhål jag bara närmar mig i yttersta nödfall. Bland sedan decennier nedmonterade möbler, urvuxna vinterkläder och ännu oupptäckta livsformer står den. Längst in på hyllan med misstagsköpta skafferidubbletter: inte risvinäger, men en oöppnad flaska mörk sirap. Det var längesen jag såg en flaska med SSA-logga i stället för Dansukker, så jag kollar utgångsdatumet: 05 05 00.
Femte maj 2000. När den här sirapen tappades upp hette USA:s president Bill Clinton. Den tror fortfarande på Zinedine Zidanes storhet; har inte behövt se honom skalla sig ut ur karriären i VM-finalen 2006. Den här sirapen bär prasselbyxor och leker med Gogo’s på skolgården. Den har varken läst “Populärmusik från Vittula” eller “Ædnan”, vet ingenting om Zara Larsson och så vitt den vet vakar tvillingtornen fortfarande över New York.
Flaskan stod där med ryggen mot garageväggen när jag började lågstadiet, högstadiet, gymnasiet. Såg andra sirapsflaskor hämtas in, tömmas och sen tjänstgöra som vattenflaskor på basketträningar. När jag som 14-åring poserade på uppfarten inför min första tidningskrönika stod den på andra sidan väggen, redan utgången sedan sex år. Den stod där när morfar blev sjuk och när vi dränkte hans urna i en västerbottnisk sjö. När jag grät i vardagsrummet över antagningsbeskedet från ett kaliforniskt universitet och när jag fem år senare kom hem med en examen.
Jag inser förstås att sirapsflaskan är en följd av vanligt medelklassigt konsumtionsslarv och inte en skänk från ovan; ändå kan jag inte sluta tänka på den. Skriver listor över allt sirapen inte vet, planerar hur sirapen – det som är kvar av den – ska användas i min eventuella framtida bröllopstårta innan flaskan och jag en dag läggs att vila i samma kista. Eller om den kanske ska gå i arv från generation till generation, en släktklenod att vårda och älska.
En stund är jag uppspelt, sedan kommer det andra. Är det här vad som blir kvar av oss i slutändan? Plötsligt känns det som att ingen av mina ägodelar är av särskilt bestående sort – snarare motsatsen. Jag skriver inga brev och tar inga analoga fotografier. Det evigaste jag har är kanske plasten. Sirapsflaskorna och barbiedockorna och mobilskalen som väl en dag ska flyta runt i fragmentform i något av världshavens sopberg.
Förvisso har jag en livstid av digitala fotspår utspridda på hårddiskar och servrar, men även om jag – till skillnad från sirapen – inte oroar mig över någon global teknikkollaps i stil med millenniebuggen, så känns det hela rätt förgängligt. Tusen barndomar som “bevarats” på tuschmärkta VHS-band skulle – om någon ens ägde en videobandspelare att spela dem i – i dag bara vara myrornas krig.
I släktgården i min farfars hemby rotar pappa allt som oftast fram underligt formade träbitar och leker Gissa bruksföremålet. Och jag synar fotografier och gamla brev, fingrar på köpekontraktet någon släkting skrev på 1700-talet och fantiserar ihop hela liv av de små bitarna historia. Vad ska någon fantisera ihop om en flaska sirap, en trasig mobil, en barbiedocka?
Tills vidare står dock sirapen i en glaskupa ovanför teven. Mer som ett skämt än en klenod, men kanske också som en påminnelse om att söka ett bättre arv än en förpackning sötningsmedel från förra millenniet, stigande världshav och en sakta roterande kontinent av plast.