Äldre drabbas ofta av neofobi. Skraja för sånt de inte förstår. Som gubbtjyv är jag inte riktigt där än, men jag blir alltmer skeptisk mot nymodigheter och olater.
Carl Jonas Love Almqvist lär ha fått spader av att åka tåg. Första turen var skräckinjagande. På 1800-talet var kritiken mot tågåkande allmänt utbredd. Den ena rapporten efter den andra belastade tågen med enorma risker.
Hög fart, vibrationer från rälsskarvarna och påfrestande synintryck var bara några av de påstådda skadeverkningarna. En forskare konstaterade orubbligt, att män som åker tåg åldras i förtid. Jo, jo.
För 30 år sedan gick neofoberna till anfall mot tv-tittandet. Synen skadas om man sitter närmare teven än en utsträckt arm, sa de trosvisst. Senare visade det sig att närtittande inte alls var så farligt.
Tvivlare har i alla tider förfasat sig över moderniteter. När elektriciteten kom, när jazzen kom, när Minecraft kom.
Nu står mobilerna i den neofobiska skottgluggen. Var och varannan dag hörs ojande utsagor. Finns det anledning att lyssna till kritiken eller ska man slå dövörat till?
Forskningens senaste rön hävdar att de smarta telefonerna får oss av producera mindre på arbetstid. Konsekvenserna är så omfattande att bortfallet drabbar världsekonomin.
Lägger man kurvan för produktivitet per capita över kurvan för mobilanvändning per capita, så framträder en solklar bild: Den ena går upp, den andra ner; Produktiviteten sjunker i Europa, USA, Japan, Kina – ja, över hela världen – samtidigt som mobilbruket ökar, konstaterar Dagens industri.
Med över åtta miljarder smarta telefoner, surfplattor och datorer blir det allt svårare att koncentrera sig på jobbet. Att multitaska, tweeta, streama, tagga, kolla och scrolla har utvecklats till ett missbruk som gjort oss gravt mobilberoende. Förklaringen sitter mellan öronen: Teknologi aktiverar hjärnan på samma sätt som alkohol, förklarar en hjärnforskare.
Likt missbrukare lägger vi mycket energi på att hitta nya stimuli; Mobilen är full med uppåttjack. Att tiden försvinner som en avlöning när vi skjuter i oss mer digitalt amfetamin, skyller vi på livspusslet: Hämta på förskolan, lämna på rinken, semester på Grankan, sjösätta båten, stressa till yogan.
I själva verket är det mobilen som tillåts kidnappa förståndet och skapar oreda i våra scheman. Den förvandlar dygnet till en hetsjakt på uppdateringar och likes. Eländet börjar redan i skolan, som Norrbottens Media nyligen uppmärksammade.
Blotta närheten till en smartphone får våra nervtrådar att rista. De stressrelaterade symptomen har ökat med 100 procent de senaste tio åren. Som av en händelse har vi levt med smarta telefoner samma period.
Sms och mejl besvarar vi direkt – för att få det överstökat. Sak samma med push-notiserna som uppmärksammar oss på händelser i det ändlösa nyhetsflödet; Plingar mobilen, måste vi akutchecka ögonaböj. Men hjärnan behöver 25 minuters omställningstid för att komma i balans efter ett break. En hastig titt i mobilen räcker alltså för att ge produktiviteten en knäck.
Det är lätt att förstå farhågorna mot mobilsurfandet. Många av de tillskrivna skadeverkningarna har visserligen neofobiska paralleller, men manar ändå till eftertanke.
Mobilanvändare uppvisar inte bara försämrad produktivitet – somliga lär kolla mobilen 100 gånger om dan; Med en smart telefon i handen klarar människan bara att vara fullt uppmärksam i åtta sekunder.
Därför kan jobbet vara i fara om du tillhör mobilmissbrukarna. Innan du vet ordet av kan din neofobiske chef ersätta dig med en guppy, guldfisk eller fengädda.
Akvariefiskar kan nämligen hålla fokus två sekunder längre än du.