Nog ser vi er. Ni som hostar i folks ansikten på stan, för skojs skull. Ni som drar till fjällen för att ni ändå skulle jobbat hemma. Ni som låter era föräldrar passa era barn. Ni som åker till jobbet för att ni bara är lite snoriga, int äre nått. Ni som applåderar vårdpersonalen men ändå röstar för sänkta skatter. Det framgår vad ni är för slags människor, med all önskvärd tydlighet, ni lurar ingen och ni syns.
Ni gör ju alltid det.
Det finns inget som får journalister att spinna igång som den där diskrepansen, konflikten, det som gör folk fullständigt rosenrasande därför att det går emot allt folkvett, emot varje uns av nedärvd flockhumanism som ligger inbäddad i neocortex. Det är därför vi skriver om det som skaver snarare än de goda exemplen, det är därför det ibland framstår som att eländes elände håller på att svälja världen hel, som vore vi offer för Fenrisulven under Ragnarök.
Det här är ju den polariserade diskussionens decennier. Är du inte EMOT flyktingar eller privat välfärd eller klimatförändringar är du FÖR planekonomi, proletariatets diktatur och gulagläger SÅ KOM INTE HÄR OCH VAR EN LANDSFÖRRÄDARE. Och visst, i någon mån har väl det följt med in i pandemipaniken. Antingen fylla en LLT-buss med åldringar, köra dem till Åre och låta dem leka ryska posten på en knökfull after ski – eller bosätta sig i en timmerkoja i de inländska barrskogarna och befästa den med stalinorglar, krokodilfylld vallgrav samt taggtrådsstängsel. Han Tegnell är en bindgalen kommunist som vill utrota alla landets företagare – eller så är han Jesus, till oss nedstigen på den yttersta dagen för att frälsa oss från corondo.
Jag hade tänkt be er att lugna er lite. Men jag tror att ni gjort det redan. Här följer en smula anekdotisk bevisföring för att stötta min tes, enligt god krönikörssed.
Farsan ringde från Leksand häromdagen för att förtälja att han ämnade besöka stugan, tolv mil från närmsta sjukhus, nu i påsk. Sjutti plus, luftrörsbekymmer efter ett halvt liv med kontaktlim i golvläggarbranschen, hjärt- och kärlproblematik, envis som en gråsten, ni kan typen, det bor en i varje norrbottniskt buskage, ofta två. Kanske skulle jag och min son, fyraårig pesthärd som vägrar hålla handen för mun när han hostar, komma och hälsa på? Jag svor lite åt honom, vilket jag gör ofta, och bad honom fundera på vad han höll på med, vilket han gör sällan. Döm om min förvåning när han bara timmar efteråt ringer igen och erkänner att nä, det är kanske bättre att hålla sig hemma trots allt. Nu hade de ju stängt skidbackarna också så det kommer inga stockholmare till veckan…
Kanske är det så att folk börjar fatta? Plötsligt tycker jag mig se tecken överallt. Pensionären som slår portkoden iförda plasthandskar. Gymsnubben som torkar av OCH desinficerar roddmaskinen. 40-årskalaset på videolänk och stödköpen hos den lokala restaurangen. Folk bryr sig faktiskt, tar smittan, smittorisken och dess inverkan på allvar och någonstans gör det humanisten i mig hoppfull för framtiden.
Vi kan ju bete oss. Kolla!
Så till er som håller avstånd, som tvättar händerna, som undviker resor och onödig social kontakt, till er fembarnsmorsor som studsar ut från era ordinarie arbeten på BB för att ta elva raka pass på intensivvårdsavdelningen: Ni är lösningen. Tack.