Det är presskonferens om boffning, den nya ovanan att sniffa drivgas från sprayburkar. Kommunens grundskolechef Louise Stridsman säger att de förstärker elevhälsan, arbetar med skolpsykologer, skolkuratorer och skolsköterskor, allt utifrån barnens och familjens behov. Magnus Carlborg från polisen säger att man ska prata med sina barn om de här sakerna, att det finns hjälp att få som förälder.
Ska jag berätta vilken hjälp som finns att få?
Skit. Det är skit som finns. Barnens och familjernas behov är stora och hjälpen är försvinnande liten.
Yasmin dog i måndags. Hon var 14 år gammal. Hon hade mått dåligt i ett år, hon hade boffat drivgas från sprayburkar. Yasmins föräldrar var förtvivlade. Deras dotter var levnadsglad, social, hon gjorde upp planer för framtiden – men sen försvann hon in i psykisk ohälsa. De sökte hjälp från både socialtjänsten och skolan. Men hjälpen var inte tillräcklig.
Tintin dog under jullovet, några dagar innan skolan skulle börja igen. Han var åtta år gammal. När hans föräldrar separerade började pappan bete sig underligt. Han baktalade mamman, han betedde sig irrationellt och hotfullt, de fick flytta till skyddat boende med speciallås på dörrarna och Tintin tyckte att det var skönt. Trots att han inte ville var Tintin tvungen att spendera tid med sin pappa. Trots det tog det timmar innan polisen kunde kontakta socialtjänsten och få tillstånd att gå in i lägenheten. Hans pappa dödade honom.
Det är åt helvete.
Ännu mer åt helvete är att samma saker sannolikt kommer att hända igen. Fler unga människor kommer att dö i sviterna av psykisk ohälsa. Fler barn kommer att känna sig hotade, vara hotade, kanske till och med mördas av människor de borde kunna lita på. Fler avgrundssorgsna föräldrar kommer att säga att de sökte hjälp – men fick ingen.
Det är åt helvete.
Pengar finns. Det handlar om att bestämma sig för var de ska användas – och visst har vi alla ett ansvar, som Carina Sammeli tyckte på presskonferensen. Till syvende og sidst är dock hon en av dem som bestämmer hur våra pengar ska användas och kan gott ta någon liten del av det ansvaret för sina beslut.
Jag tror att vi alla känner en flicka – eller pojke – som Yasmin. Den psykiska ohälsan hos ungdomar är lika utbredd som väldokumenterad och mörkertalen är enorma. Jag vet inte om vi allihop känner ett barn i Tintins situation. Jag hoppas verkligen inte det. Klart är att en fjärdedel av alla svenska kvinnor uppger att de utsatts för brott i en nära relation, att nästan 20 000 misshandelsfall mot svenska barn under 15 år anmäldes under 2022. Mörkertalen är sannolikt stora även här.
Så när Luleås skolchef Maarit Enbuske säger att kommunen har bättre elevhälsa än jämförbara kommuner är sanningen den här: Ett val har gjorts. Vi lägger hellre pengar på att rehabilitera 38-åringars knän än 14-åringars psyken. Jag skriver en krönika om att hockeyspelare borde ha ambulanser på sina matcher innan jag skriver en om att socialtjänsten inte har tillräckliga medel för att kontrollera att barn inte far illa. Det går betydligt snabbare, kräver en bråkdel av telefonsamtalen och energin, att få ett halvårs professionell assistans hos en av landets bästa sjukgymnaster än ett möte med BUP. Föräldrar till barn som far illa kan tvingas kämpa i år och ringa hundratals telefonsamtal till olika instanser – utan att få hjälp. Vi lagar hellre kroppar än psyken och det drabbar alltid de som har det jävligast.
Det är åt helvete.
Tar vi inte hand om barnen är vi inte värda någonting. Vi borde skämmas.