Det var en svinkall natt i februari. Den här kvällen hade jag för första och enda gången åkt på rejält med stryk. Tänder var utslagna och jag låg på sjukhus med dropp i armarna och en tandläkare försökte rädda höger framtand.
Morgonen därpå vaknade jag upp och möttes av en sjukvårdspersonal som betedde sig konstigt. De var knappt kontaktbara och när jag väl kom hem och slog på den lilla TV:n förstod jag varför.
Palme var skjuten.
Det där var 32 år sedan. En lång tid. Vi har genom åren genomlidit diverse spår: ”33-åringen”, ”PKK”, ”Sydafrika”, ”Polisspåret” – och givetvis Christer Pettersson.
Alla spår har haft entusiastiska journalisters stöd som med stor säkerhet slagit fast att de vet vem eller vilka som avslutade livet på Sveriges statsminister vid hörnet av Sveavägen-Tunnelgatan med ett skott i ryggen.
Vi har lärt oss att vara skeptiska och personligen har jag aldrig köpt Christer Pettersson som mördaren. Och jag har aldrig varit mer övertygad om den saken än sedan SVT gjorde en serie program om hur polisen kom att rikta allt fokus på narkomanen från Rotebro.
Vi har väl alla lite till mans accepterat att det mordet aldrig kommer att få någon lösning.
Men om Thomas Quick-skandalen lärde oss något så var det att sanningen faktiskt segrar ibland, även om det kan ta väldigt lång tid.
Nu publicerar magasinet Filter en högst oväntad lösning på mordet efter att journalisten Thomas Pettersson lagt ner tolv år av granskning.
Flera så kallade experter på utredningen, bland annat Jan Guillou, avfärdar detta ”avslöjande”, men det är ju faktiskt helt ointressant.
Det som däremot är intressant är att Palmegruppen verkar ta det på blodigt allvar och att spaningsledaren Krister Pettersson (jo, han heter faktiskt så) dessutom har antytt att en lösning på mordgåtan kan ligga några månader bort.
Om magasinet Filter har prickat rätt så är mördaren alltså en man som redan en dag efter mordet självmant sökte upp polisen och sedan var flitigt återkommande i utredningen med vittnesuppgifter och annat.
Vissa hävdar att det skulle tala emot att den så kallade ”Skandiamannen” sköt Palme, men för mig låter det faktiskt tvärtom. Det är ju ett ganska smart sätt för att dels hålla sig informerad om utredningen och även kunna vilseleda med falska uppgifter. ”Skandiamannen” uttryckte tidigt att han var besvärad av att flera vittnens uppgifter om mördaren påminde om honom själv.
Och att ta sig in i polisutredningen, det var ju precis så en viss Kristoffer Johansson gjorde, när det gällde styckdråpet på Vatchareeya Bangsuan. Johansson deltog aktivt vid sökandet efter Vatchareeya och ringde själv upp polisen vid flera tillfällen.
”Skandiamannen” lyckades via medier lansera sig själv som ett huvudvittne och som en person som rent av hjälpt till med återupplivningsförsöken av statsministern, trots att ingen annan av de närvarande minns honom på platsen.
I dag är både ”Skandiamannen” och Christer Pettersson döda sedan många år och det är väl högst oklart om polisen juridiskt lyckas knyta en person till mordet.
Men skulle vi nöja oss om dagens Palmegrupp går ut med att den är övertygad om att ”Skandiamannen” sköt Palme?
Ja, jag tror att jag skulle göra det.
Samtidigt som vi skulle få brottas med en frustration av att mordet i så fall borde ha lösts redan 1986 eller 1987.