Gammelstads badhus. På diverse poolkanter sitter 25 ungar som ljus. Inget bus, inget härj, inget kacklande. En magister i mörkblå shorts och hårknut går runt och kollar närvaro, ett tiotal andra lärare gör sig redo att plumsa i och lära ungarna att ta sig fram i vattnet. Det är Luleå Kommuns årliga sommarsimskola och jag sitter utanför glaset och ser min son plaska fram med en skumgummiorm runt bröstkorgen.
Varje dag i veckan genomförs sju pass med en liknande mängd ungdomar. Från klockan nio på morgonen till fyra på eftermiddagen ska 210 barn lära sig simma av samma lärare. Varje dag ska de lära ut dykteknik, armrörelser och bensprattel till 210 ungar i varierande ålder, mognad och stadier av simkunnighet. Vissa har vattenskräck, en del har näsblod, nån har NPF-diagnos och ett gäng är kissnödiga och löser det säkert på vitt skilda sätt men det finns som bekant det som är värre. Varje dag i två veckors tid ska lärarna umgås med alla dessa barn och så småningom skicka ut dem i sjöar, hav och jacuzzis med åtminstone ett hum om hur de tar sig levande i land. Sen börjar de om med 210 nya barn. Jag surrade med en av lärarna och han berättade att han var så uttorkad att han dricker tre liter vatten när han kommer hem på eftermiddagarna.
Jag förstår honom.
Jag hade sannolikt även kompletterat vattnet med en stadig grogg.
För detta betalar jag bensin till bilen och en obligatorisk glass till sonen efter varje pass (om han sköter sig men än så länge har han inte gått glasslös). Avgiften för simskolan är noll (0) kronor och jag hade ingen aning om att den ens existerade innan jag kollade upp det i våras.
Jag gnäller ju ofta på Luleå kommun specifikt och Norrbotten generellt för att vi har en tendens att exotifiera och turistifiera vår närmiljö. Kolla vilket fint norrsken, oj vad härligt med vinterbad under stjärnorna, nu ska jag ut och åka hundspann. Jag misstänker att om man pratar på turistbyråers språk får man också turister till länet – snarare än fast boende människor som vill och kan hjälpa till med den gröna omställning som står för dörren här uppe. Vi måste bli bättre på att skapa en unik livssituation snarare än unika upplevelser. Bara så kan vi locka hit de 100 000 nya människor som politiker och företagare hoppas på. Gratis simskola kanske inte framstår som ett arrangemang med någon större dragningskraft – men jag har en avlägsen bekant i västra Sverige.
Hon betalade 3 808 kronor för att hennes två barn skulle kunna lära sig simma i sommar.
Kanske är det så att här finns värden som faktiskt inte går att skapa nån annanstans – eller värden som vi kan vara först med att skapa? Kanske är det så att vi har möjlighet att muta in en egen fyndighet i den guldrusch som är modern kompetensförsörjning? Kanske ska vi testa med att erbjuda något som ingen annan gör: Ett liv fritt från alla de lågintensiva krig som definierar vardagen?
Det kan vara så att folk i allmänhet skiter fullständigt i om det finns norrsken, hundspann och tomteland. Det kan vara så att en fungerande vård, skola och omsorg på rimligt avstånd med rimlig tillgång smäller högre.
Är du van att det tar en timme att åka tunnelbana till ungarnas dagis, att du måste åka en halvtimme till åt andra hållet för att handla och trekvart åt nästa håll för att komma till jobbet så misstänker jag att de sammanlagda tjugo minuter jag lägger på detsamma är relativt attraktivt. Om vi sedan adderar en offentlig sektor där människorna som jobbar faktiskt mår bra och tillåts sköta sina jobb misstänker jag att vi ligger oerhört långt framme.
Det kan våra politiker och alla deras kommunikatörer fundera på i sommar.
Er andra önskar jag en trevlig semester.