Tänk: magsjuka
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som middagen jag var på. Värdinnan, tillika mamman i familjen, skickade runt Alcogel till samtliga vuxna och barn innan tacon skulle förtäras. Alla fick sprita sina händer. No pardon. Allt för att döda eventuella magsjukebakterier och förhindra smittspridning. Man kan tycka att det är hysteriskt att likt en operationssal låta Alcogel flaskan vandra laget runt, åtta personer, sexton händer. Men jag förstod henne. Har man haft magsjuka samtidigt som man vårdat magsjukt barn sätter det spår på ens personlighet. Man blir liksom aldrig den samma igen. Changet forever. Före och efter magsjukan.
Man liksom vägrar bli sjuk igen. Jag vet en mamma som inte skaffar fler barn efter att ha varit magsjuk och vårdat sitt magsjuka barn samtidigt. Det blev det mest effektiva preventivmedlet någonsin.
Så om era äggstockar försöker lura er till fler barn, tänk : Magsjuka, magsjuka, magsjuka.
Jag skickar inte runt Alcogel när det kommer folk till mig, så spytraumatiserad är jag inte (men jag skulle VILJA våga skicka runt flaskan, är bara för feg). Däremot blir jag nojig så fort jag hör ordet magsjuk. Då börjar jag svettas och rummet snurra. Om den som varit magsjuk står bredvid mig är jag tvungen att svälja flera gånger av ren stress. Det känns som att magsjukebakterien anfaller mig med kraft och det är no pardon. Sen kan ju personen varit frisk i exakt tre veckor, men ändå. Man vet inte. Det kan gömma sig en lömsk magsjukefilur i armhålan. Sånt har hänt förr.
Sen kan jag få lätt panik om någon (läs mor- och svärföräldrar) äter mat som är mer än två dagar gammal. Amen hallå! Hur mycket bakterier ryms inte i de där makaronerna? I det där hålet kryllar det säkert av jag-ska-få-dig-att-kräkas-och-skita-bakterier. Och det äter man fullt frivilligt och utan betänkligheter? Varför då? Varför ta risken?
Nej, det spelar ingen roll att makaronerna varit i burk i kylskåpet. Det har säkert hunnit bildas en arme av håriga osynliga bollar där ändå. Men ät ni, varsågod. Ursäkta, men jag måste kräkas lite.
Varför säger alltid gamlingar att mat inte blir förstört när datummärkningen gått ut? Varför ska man smaka på allt för att se om det är gammalt? Det är ju av att smaka man blir sjuk?
Jag vädrar varje dag hemma. Ytterdörren vidöppen. Jag tänker att de där onda bacillerna dör av Kirunas minus 20-gradiga luft. Tre-åringen står i hallen och skriker STÄNG DÖRREN - DET ÄR KALLT.
Sen står maken där och säger; tänk på elräkningen....tänk på elräkningen.
Tydligen känner våra element av den kalla luften och så blir det hux plux jättevarma, och sen ska de sänka temperaturen igen när dörren stängs och allt sånt kostar pengar. Maken ser kronorna rinna iväg så fort jag öppnar ytterdörren på vid gavel.
Om tre-åringen och mannen snart inte tystnar när jag släpper in frisk luft ska jag ställa mig och skrika; Baaaaaaakterier.
VillnihaBAAAAAAAAAA-AAAAAAAAkterier?
Vill ni spy och skita utan nåd och barmhärtighet? Nej, just det.
Låt mig vädra ifred, tack.
Lina listar värsta magsjukeminnen:
1. Nyår 2006 - dottern kräktes klockan tjugoett i obygden. Alla sängkläder tog slut. Alla handdukar tog slut. Sen blev alla i huset sjuka också. Det gäller att tänka: This to shall pass.
2. Nyår 2007- dottern kräktes klockan tjugoett i obygden. Alla sängkläder tog slut. Sen började jag kräkas. Alla handdukar tog slut. Sen blev alla i huset sjuka också. Det gäller att tänka: This to shall pass.
3. Hösten 2008 - Maken bortrest. Dottern kräktes. Sonen kräktes. Jag kräktes. Mormor kallades in och mormor började kräkas. Alla sängkläder tog slut, alla handukar tog slut. Det gäller att tänka: This to shall pass.