Jag hörde inte till de mopedburna i unga år och det var förmodligen inte visionen av mig som mc-förare min bror såg framför sig, när han vid stugan i Hakkas satte mig på sin moped.
I en aldrig så stadig kurs styrde jag fordonet mot närmaste buskage – eller styrde och styrde, det gick av sig självt – medan bror min gjorde sitt bästa för att hinna i kapp och få fatt i pakethållaren innan katastrofen var ett faktum.
När framhjulet nått buskaget fick han stopp och sen satte jag mig inte på den mopeden igen. Inte på någon annan heller för den delen.
Så vad jag vill säga är att jag inte hade grunden som mopedist att luta mig mot när jag bestämde mig för att bli hojförare.
I alla fulla fall, när jag företar mig något brukar jag se till att ro det i hamn. Och när jag upptäckte hur obeskrivbart roligt och fantastiskt det var att KÖRA hojen själv, framför att sitta bakpå, ja då fanns det ju inget annat.
Det tog viss tid och en del svett och tårar men till slut hade jag det åtråvärda motorcykelkortet i min hand.
Att jag var lyckligast i världen är långt ifrån en överdrift.
När jag på egen hand körde från Vägverket, efter klartecken från uppkörningsmannen och på min dåvarande Yamaha Virago 750, gav jag ifrån mig ett sådant glädjetjut att Ronja Rövardotter låg i redigt lä.
Det var en frihet utan motstycke, att få köra i väg utan att ha någon framför, bakom eller vid sidan av som höll koll på vad man gjorde och inte gjorde.
Dock inte sagt att inte mina två handledare är värda eloger av guld för deras tålamod vid banorna och längs vägarna och peppandet i stunder när jag bara ville ge upp.
Nej, de har båda en god förtjänst i att mc-körkortet blev mitt.
När jag kände mig längst ifrån att någonsin lyckas – och det var främst under harvandet på låg- och högfartsbanorna – bannade jag Vägverket för att de tagit bort den obligatoriska A-behörigheten när man tar B-körkort.
Hade den funnits kvar när jag tog bilkörkort 1986 hade jag ju redan haft mc-kort när jag kom på att jag ville börja köra hoj.
I dag tackar jag samma Vägverk ödmjukast för att man måste LÄRA SIG köra motorcykel innan man ger sig ut i trafiken.
Jag vet att jag hade varit en livsfara både för mig själv och andra om jag hade haft det där A:et färdigtryckt på mitt bilkörkort och inte hade haft kravet på mig att faktiskt bevisa att jag behärskar motorcykeln innan jag ger mig ut på vägarna.
Nu är man ju visserligen ändå långt ifrån fullärd när man godkänns på uppkörningen men man har i alla fall bättre förutsättningar att ta sig fram där ute.
Sen tror jag att man uppskattar kortet än mer när man fått kämpa lite!
Så känns det i alla fall för mig.
I söndags var jag stelfrusen på väg med tjälskott när jag allt för ivrigt givit mig iväg till hojs och alldeles för lite klädd mot Kiruna.
Men det ordnar sig för det mesta när man kör hoj, det är min erfarenhet, och så var det även den här gången.
Grabbarna i just Tjälskott mc och Stelfrusen mc, samt därtill FMCK, gav mig varm omtanke och tjockare kläder, så jag inte behövde frysa ens det allra minsta på vägen tillbaka hem till Gällivare.
Ett stort VARMT tack till er!