I onsdags hölls en partiledardebatt i Riksdagen. I absolut fokus: vår rädsla. Eller ”den tilltagande otryggheten”, som det heter på politikerspråk.
En ganska beklämmande föreställning att bevittna, där våra folkvalda ledare i det närmaste tävlade i att spela på folkets oro för allt möjligt.
Det finns ju mycket där ute i busken och mörkret att frukta: våldet, invandringen, Putin, skolförfallet, muslimerna, rikspolischefen, miljöhotet…
Först tänkte jag att det här var ett intressant fenomen, men insåg samtidigt allvaret. En rädd nation är verkligen ingen bra nation. Rädslan hämmar och är farlig.
Samtidigt är en otrygg befolkning ganska tacksamt för makthavarna. Det är då de kan stå där vid talarstolen och populistiskt erbjuda de enkla lösningarna. Hårdare straff, fler poliser och färre muslimer. Gärna ett medlemskap i Nato också.
Egentligen är det fullt logiskt att svensken 2017 är tämligen skräckslagen.
Under flera år har vi varit utsatta för en högst medveten och skicklig propaganda som gått ut på att svartmåla vårt land. Politiska krafter har till varje pris velat måla upp en bild av ett Sverige som i princip är nära kollaps.
Allt det hemska förstoras och allt det bra förminskas. Till sist sitter vi där och ropar trygghet.
Det här har lett att vi jagar upp varandra på sociala medier, något som snarat blivit vår nya folksport. En notis i någon tidning kan lätt ryckas ur sitt sammanhang, spridas frejdigt och snabbt bli ett hot mot oss alla.
”Vart är Sverige på väg egentligen?”
I en sådan debatt spelar inte fakta någon större roll. Att siffror visar att Sverige går bra eller att vi bor i ett av världens tryggaste länder väger fjäderlätt mot denna lavin av hotbilder.
Så nu är vi här. Undersökning efter undersökning visar att vi ”upplever en ökad otrygghet” och det är detta som våra politiker nu tävlar i att försöka fånga upp. Ta vår oro på allvar, som det heter.
Det hela blir en ond spiral och de som är de stora förlorarna är vi själva.
Få på denna planet har så lite skäl till att ägna vår tid åt något så destruktivt som att vara rädda.
Jag hoppas att 2017 blir ett år där vi bryter mönstret och faktiskt blir modigare. Det är dags för pendeln att svänga.
Det kommer fortsatt att finnas krafter där ute som inte vill annat än att skrämmas – för att sedan kunna styra oss.
Det är det vi tillsammans måste orka och våga stå emot.
I vår ger sig komikern Henrik Schyffter sig ut på en enmansturné som han passande nog har döpt till ”Var inte rädda!”.
I en DN-intervju sa Schyffert:
”Vi har accepterat de här rädslorna som alla vinner på – utom vi. Och det är mitt förbannade jobb att skämta om de absolut jobbigaste sakerna”.
Måtte Schyfferts turné bli ett segertåg. Ett ljus som går från stad till stad, som får oss att skratta bort våra spöken och demoner och till sist faktiskt se saker som de är.
Att vi fortfarande bor i ett av världens rikaste och säkraste länder. Och att vi egentligen har väldigt lite att frukta.