En av veckans stora debatter har varit Moderaternas valfilm från Göteborg. Det är inte så konstigt. Filmen var med svenska mått mätt vulgär. Den började med att ge en idyllisk bild över den stad som en gång fanns (?), med lyckliga varvsarbetare, gemenskap och tunga fotbollsframgångar.
Sedan kom de kriminella invandrarna och förstörde allt, typ.
"Hur blev Sveriges framsida ett tillhåll för jihadister och kriminella gäng? Nu räcker det”, sa berättarrösten och man förstår att det Moderaterna som rustar sig för val 2018 är ett helt annat parti än det som leddes av Fredrik Reinfeldt.
Alex Schulman skrev en krönika om filmen och förklarade att den fick honom att frysa in i märgen.
Sedan var debatten igång på sociala medier.
I ena skyttegraven: de som fördömde filmen och dess budskap.
I den andra: de som såg ett parti som minsann beskrev verkligheten som den är.
Jag följde det som skrevs och blev allt mer deprimerad. Mest över samtalstonen. Eller: något samtal var det inte frågan om, i stället eviga påhopp utan någon som helst vilja att förstå eller lyssna.
Jag läste och ställde mig själv frågan om Sverige någonsin varit ett mer delat land än vad det är nu. Polariseringen är i det närmaste total.
Integrationen och invandringen blir utan tvekan blytungt ämne i valrörelsen och om debatten som följde efter Moderaternas film var en indikation av vad som väntar är det synd om Sverige.
Några dagar senare avslöjades det att Moderaterna hade använt en brinnande bil från Vancouver för att illustrera bilbränder i Göteborg, vilket fick debatten att fullständigt löpa amok.
Vilket den tyvärr allt som oftast gör numera.
För mig var det en meningslös pseudodebatt, för vad spelade det egentligen för roll?
Det hade ju varit en sak om Moderaterna förvanskade verkligheten, men ingen har bestridit att Göteborg haft problem med bilbränder och det borde ju ändå vara det som har betydelse, eller?
Vad vi borde ha fokus på är Moderaternas film, den bild den vill förmedla och vad det innebär för svensk politik att ett etablerat parti väljer detta språk.
Jag befarar att filmen och dess efterföljande ”debatt” har angett tonen för vad vi har att vänta fram till valet.
Vilket är tragiskt. Sverige förtjänar att på ett vuxet och respektfullt sätt diskutera allvarliga problem. För att vi verkligen har integrationsrelaterade problem som måste lösas är det allt färre som betvivlar.
Det är bara att erkänna att vi misslyckats på en rad områden. Men det intressanta är ju hur vägen framåt ser ut. Inte hur Göteborg eventuellt såg ut för 20-30 år sedan.
Själv har jag alltid stört mig på Moderaternas fyrkantighet. De verkar aldrig vilja förstå varför kriminalitet uppstår i ett samhälle och om de möjligtvis själva bidragit. Och när det väl har uppstått är patentlösningen alltid hårdare straff och fler poliser.
Nej, det kommer inte leda framåt den här gången heller.
Men hur ser en vettig väg mot ett bättre Sverige ut? Ja, om vi över huvud taget ska hitta den krävs att vi både pratar och lyssnar och slutar kasta handgranater från våra skyttegravar.