I mitten av februari annonserade finansminister Mikael Damberg en skattelättnad – så kallad nedsättning – för dieseln som företagare inom de gröna näringarna använder sig av. Bönder och skogsentreprenörer skulle kunna få tillbaka ytterligare två kronor per liter diesel de använde sig av i sin verksamhet.
Sedan regeringens presentation av stödåtgärder har dieselpriset stigit med ytterligare nästan sju kronor per liter. Sedan årsskiftet 20/21 har det fördubblats, det låg på dryga 14 kronor då. Två kronor i stöd – från och med 1 juli, dessutom, efter att det kostnadstunga vårbruket är genomfört – är en tårdroppe i Suorvamagasinet.
För norrbottniska bönder är det en kostnadsökning på hundratusentals kronor som uppenbarat sig på två månaders tid. På andra platser i landet, där åkrarna som ska plöjas, sås och harvas är fler, rör det sig naturligtvis om ännu större summor. I en bransch som slagits med dålig lönsamhet, hård internationell konkurrens, en oförlåtande marknad, ett omfattande regelverk samt eviga förändringar, förbättringar, effektiviseringar och investeringar under ett helt århundrade är det en tung, i stort sett omöjlig, post att bära. Det finns helt enkelt inte pengar.
Dieselpriset drabbar alla, från stora till små. På vår pyttelilla gård hade vi tänkt ha både lamm- (säg inte åt min sambo att jag tänkt slakta lammen) och fläskkött till försäljning nu i höst, men vi klarar inte både bete och vinterfoder på våra tre hektar. Vi måste köpa in det från de som har maskiner och arealer men vi vet inte ens om de kommer att bruka sina marker. Om de gör det – hur mycket kommer en rundbal hö att kosta? Dubbelt så mycket som normalt? Tre gånger? Finns det en marknad för kött som är uppfött på de premisserna?
Ni kan vara helt säkra på att i detta nu sitter stora delar av den svenska bondekåren och funderar, planerar och teoretiserar. När de tänkt färdigt kommer en stor del av dem att komma fram till att det här var järnvägssyllen som knäckte kamelryggen.
De kommer att sluta vara bönder.
I förstaläget kommer de kanske inte att lägga ner allt. De kommer att dra ner på produktionen, de kommer att hitta andra intäktsmöjligheter, de kommer kanske att skaffa sig vanliga jobb och de kommer att upptäcka att fasen, det går ju att ha ett liv också. De kommer att upptäcka att det inte är så dumt att bara jobba åtta timmar om dagen och ändå ha pengar över i slutet av månaden. De kommer att märka att det här med betald semester är en jäkla grej. Ursäkta, vad sa du, friskvårdsbidrag, jobbskatteavdrag, personalhälsa?
De kommer att sakna bondelivet. De kommer att ha dåligt samvete för att familjehemmanet inte producerar längre. De kommer säkert att drabbas av existentiell ångest i någon mån. Men de kommer, för första gången, att kunna åka två veckor till Thailand med familjen. Förhoppningsvis lindrar det vemodet en smula.
Vi andra kommer att ha det värre.
Jag är helt och hållet på det klara med att vi måste bekämpa klimathotet, precis som vi måste bekämpa demokratirädda psykopater som skickar unga pojkar genom en köttkvarn för att bomba sjukhus i Ukraina. Visa mig den fossilfria traktor som är ekonomiskt och driftmässigt tillgänglig för lantbrukssektorn och jag lovar dig att jag och de flesta andra kommer att köpa den i morgon. Till dess krävs det politiska beslut värda namnet om vi vill ha någon inhemsk livsmedelsproduktion över huvud taget och de krävs nu.
Om ett land inte ens klarar av att föda sin egen befolkning – är det ens ett land?