”Här är norrbottningarna som tjänar mest”, är rubriken på listan som publicerades i Kuriren i veckan. På Facebook väckte den en rad irriterade reaktioner. Läsare ifrågasatte om informationen verkligen är av värde för någon enda sunt tänkande varelse.
Men år efter år är temat ”De tjänar mest i din kommun” löpsedelsstoff över hela riket. Även veckans lista över rika norrbottningar låg länge bland det mest klickade på Kurirens webb, trots att ”ingen” läser den.
I över 100 år har Taxeringskalendern varit populär. Dessutom finns ett otal sajter där du kan betala för samma information. Med det i åtanke kan vi slå fast att vi finner intresse i hur mycket pengar grannen tjänar, trots att vi låtsas det motsatta. Jämför med skvallertidningar, som de flesta säger sig bläddra i skamset och motvilligt enbart hos frisören. Men med en så mager läsarskara skulle tidningarna inte existera. Där upphör liknelsen, eftersom det faktiskt är relevant för medborgare att känna till vad kommunalråd, näringslivstoppar och elitidrottare tjänar.
Det sägs att vi hellre talar öppet om sex, än om hur hög lön vi har. Frågar du bordsgrannen på en middag hur mycket hen tjänar blir stämningen förmodligen tvärstel. Intressant, med tanke på hur få ämnen som numera anses för privata att tala om inför vidöppen ridå. Är banksaldon och röstsedlar de enda tabun vi har kvar? I så fall kanske de borde värnas, för att bevara någon slags värdighet, men frågan är hur smart det är att vi talar med så små bokstäver om våra lönespecifikationer.
Kvinnor i jämställda Sverige har högre utbildningsnivå än män. Trots det tjänar vi i genomsnitt 83 procent av mäns inkomst, enligt statistik från SCB. Ett steg i rätt riktning är ökad transparens, som gör det lättare att upptäcka ren diskriminering. På mitt jobb har facket en löneklubb där man kan gå med enligt principen ”visar du din så visar jag min”. Du behöver inte pröjsa trehundra spänn för Taxeringskalendern, för att ta reda på vad kollegan tjänar. En gång ringde jag Skatteverket för att, inför en löneförhandling, försäkra mig om att jag inte skulle bli bortfintad och få mindre betalt än en snubbe som gör samma jobb.
De som tjänar på vår diskretion är arbetsgivarna. Skulle vi bli mer öppna hade chefer blivit tvungna att tydligare förklara skeva lönestrukturer. En del orättvisor skulle kunna jämnas ut på våra arbetsplatser.
140 norrbottningar finns på listan över de med högst inkomst i varje kommun (jepp, jag har läst den!). Bland dem räknar jag till 23 kvinnonamn. Det gör en ju matt, men coolt i kråksången är att den som tjänade mest under förra deklarationsåret är kvinna. Jag vet inte vem hon är eller vad hon gjort, men en inte särskilt djärv gissning är att hon genom åren jobbat hårt för sina stålar. Kanske skulle hon ha sluga tips att dela med sig av till oss knegare. Ett transparent samhälle är bra för alla, likaså att ha ett hum om vad kollegor och makthavare tjänar. Inkomstlistor är därmed inget guilty pleasure vi behöver ägna oss åt i smyg.
Nu vore det ju kaxigt att avsluta med att berätta hur hög lön jag har, men min integritet tillåter inte det. Visar du din kan jag, eventuellt, tänka mig att visa min.