Anna Stenberg: Stanna hemma – det är din förbannade plikt

Rapport från smittans svenska epicentrum: Går in på dag 13 med en lång rad symptom. Det mest segdragna jag upplevt. Ingen feber. En annan i familjen har aggressiv hosta. Hemma låter det som på lungkliniken. Var och varannan jag känner beskriver något liknande. Vi är en del av det otestade mörkertalet. Det är osannolikt att det skulle handla om vanlig bondsnuva. Via en pilotstudie testades en kollega positivt för covid-19. Hennes enda symptom, är lukt- och smakbortfall. Det ger en obehaglig bild av att vi, i det fördolda, är oerhört många vandrande smitthärdar, som ska hålla oss långt ifrån våra medmänniskor. 

Oron för gamla föräldrar och släktingar är stor. Ett grannbarn berättade att hennes farmor dog på Karolinska i veckan, 75 år gammal. Överallt ventileras frustration över halsstarriga pensionärer som intalar sig att allt gått till överdrift. Att man ”inte kan sluta leva”. Barndomsvännens pappa fortsätter spela med gubbarna i sitt band, en 85-årig farfar knallar omkring på Konsum i Piteå. I Luleå rapporteras om tanter i mängder i butiker med konkursrea. En nypa luft skadar knappast. En daglig promenad framstår rent av som en mänsklig rättighet. Men nu måste varenda åldring inse att de yngre får hjälpa till med vardagsbestyr, även om repan till affärn ger en dos mänsklig kontakt, som vi alla behöver för att förbli vid sunda vätskor. 

Min generation är ett annat bekymmer. Alla vill vara lokala hjältar. Hänger på stan ungefär som förr, för att stötta restauranger och barer som krigar i den nattsvarta krisen. En vän tycker att vi som är i grunden starka och friska kan ta en covidsmitta för laget, men hur många bräckliga smittar vi längs vägen? På vilka sätt viruset drabbar dig vet du inte förrän du ställs inför fullbordat faktum. Hur det slår mot de du möter har du inte en susning om. Det är ett högt spel, med människoliv som insats. 

Allt handlar om anpassning. Hitta nya sätt att umgås. Någon fick en trerättersmiddag levererad till dörren, sedan åts den tillsammans med polare, via Skype. Företag ordnar after work-tillställningar online. Körer repeterar uppkopplade hemifrån. Hämtmat och tårtor stödköps och plockas upp på krogar och bagerier. Kafferep hålls på betryggande avstånd i trapphus. En kompis åkte till sina gamla föräldrar och fikade. Mor och far på den inglasade verandan, barnen och deras mamma på andra sidan. Mitt yogaställe livesänder alla pass. Kreativiteten är imponerande. 

Nu ska coronatesterna ökas kraftigt i Sverige. Först vårdpersonal, sedan bredare samhällsgrepp. Jag hoppas, någon gång, få svart på vitt vad det är för skitvirus som vägrar lämna min kropp. 

Idag skulle jag och barnen satt oss på flyget hem till Luleå. Påsklov i Norrbotten är årets höjdpunkt, med pimpelfisket och eldandet på Muonio älv, att få knäppa slalompjäxorna på Ylläs, ungar som hoppar från uthustaken ner i snön. Nyblivna sjuåringen grät när jag släppte bomben. Jag hade kunnat betala för att få krama min mamma nu, men eftersom det framstår som fullständigt omöjligt, är resan inställd. Allt annat vore idiotiskt och ansvarslöst, även om jag hade känt mig frisk. 

Flygskammen är sen förr vida utbredd och omdiskuterad. I år får vi, den hårda vägen, bekanta oss med begreppet fjällskam. Det kommer en ny vår. En ny påsk. Nya reor. Nu stannar vi hemma. Har du hört det nu? Stanna. Hemma. Det är din förbannade plikt.