390 ljusår från Vintergatans centrum finns gasmolnet Sagittarius B2. Det är ganska stort och väger flera miljoner gånger mer än vår egen sol. Där har forskare letat efter aminosyror, livets byggstenar, utan att hitta några. Det forskarna däremot har hittat är stora mängder etylformiat, en ester (kommer ni ihåg dem från kemin?) som är framträdande i doften av hallon och rom. Jag vet inte vad ni ska göra med den informationen, men kunskap är aldrig tung att bära så var så goda: Rymden luktar Bacardi Razz.
Min kompis Ola brukar hävda att rymden är meningslös, och det är den ju, men det är så mycket som är meningslöst. Expedition Robinson, till exempel. Här sitter vi och ondgör oss över Lag Nord, Johanna, Wrenkler (Wenkler? Wenche? Bängler, den åttonde dvärgen?), Ludde och Annki. Jag förstår varför vi gör det, men vad ger det oss?
Det har varit ett märkligt år. Den absolut största delen av mitt liv har gått ut på att antingen utöva eller titta på idrott. I år har jag knappt kunnat göra det ena och inte velat göra det andra. När jag försökt titta på en hockeymatch på tv har det känts fel. Jag har saknat den ljudkuliss, den emotionella bakgrund som publiken på plats skapar, så mycket att matchen inte har intresserat mig. Jag var inte medveten om att det skulle bli så, jag tänkte väl att en match på tv är en match på tv, men om det här pandemieländet lärt mig något är det vikten av att människor faktiskt är på plats, på matcher och i livet.
Jag misstänker att det finns de som tänker annorlunda.
Idén om att Europas tolv bästa klubblag ska möta varandra i en egen liga där ingen kan åka ur och där deltagandet styrs av ekonomisk insats lanserades egentligen i precis rätt tid. Alla har ju vant sig vid att följa sin idrott hemifrån! Kolla här, hur många som skulle kunna betala för att se matcherna på tv! Kolla här, vilken ROI! (Return On Investment, reds. anm.)
Idrott styrd av människor som inte är idrottsintresserade tenderar att bortse från faktorer som känslor, tradition och engagemang. När planerna lanserades reagerade de som har ett genuint idrottsintresse, ett engagemang i sin klubb, oerhört starkt. Att det skulle hända hade en illa tränad schimpans kunnat räkna ut med rumpan och en bit krita. Människorna bakom Super League hade inga illa tränade schimpanser i sina staber, de missade den detaljen och såg handfallna på medan den ena efter den andra av de tänkta deltagarklubbarnas drog sig ur på grund av att supportrarna protesterade. De ville inte se sin klubb spela i ett sammanhang där den inte hörde hemma, i en miljö där den sportsliga prestationen i stort sett var oviktig.
Idrott handlar ju inte nödvändigtvis om att möta de bästa, att spela med de bästa eller att titta på de bästa. Det handlar om att känna något. Om du inte är intresserad av idrott är det svårt att förstå.
Samma sak tänker jag mig gäller samhället i stort, vårt gemensamma kulturarv, de berättelser som gör att vi människor faktiskt – i någon mån, ibland – kan samarbeta i stora grupper under kraftigt förändrade förhållanden. Däri ligger också faran med att hämta sin verklighetsbild från TV, tidningar eller internet, vilket de flesta av oss gjort i ännu högre grad än normalt det senaste året. Det är väldigt svårt att få en rättvisande bild av en människa, kultur eller skeende utifrån till exempel den bild som klipps ihop i en dokusåpa. Det är, precis som rymden, meningslöst. Även om det kan lukta hallon på sina ställen.
Jag tror att det var Rickard Länta som, under en renskiljning uppe i Pårekmassivet, sprang de två milen ner till Kvikkjokk, hoppade in i bilen, körde till Jokkmokk, spelade 90 minuter fotbollsmatch, kastade sig in i bilen, körde tillbaka till Kvikkjokk och sprang upp till Pårek igen. Idrott, precis som livet i stort, är inte ett tv-program. Det är på riktigt.