Alldeles snart avgår karavanen. Till stugor med knackig mobiltäckning, till tandborstning i kallt klart sjövatten, till sill och nubbe och de spända röda blafforna som säsongens första mygg orsakar på armar och ben. Till EM som står på i bakgrunden, sedan OS, till “Morden i Midsomer” och midsommarljuset och de årliga små stugprojekten.
Och för min del: till att hämta ut tagg i receptionen, gå till teknikerbordet och tala om att jag anlänt. Hörnell, precis, ja, Anna. Hälsa på ett par bekanta ansikten medan jag väntar på utrustning, speja över kontorslandskapet efter ett ledigt skrivbord. Det är mitt tionde år som sommarvikarie.
Jag har inte för avsikt att gnälla – på den handfull redaktioner jag varit på brukar det vara rätt trivsamt att sommarjobba som journalist. Arbetsdagarna fylls av seniorer på utomhusgympa, lovpirriga barn som gladeligen visar upp sin brist på bollkänsla och en och annan båttur till någon idyllisk ö. Många är glada att ställa upp på bild och till och med de buttraste av kommunala tjänstemän kan plötsligt ha ett semestrigt skojfriskt tonfall i intervjun.
Men det är klart att det suger till i magen när grillröken stiger från gården och jag skymtar allt fler semesterdrömska blickar, bilar fullastade för sommarens roadtrip och studenternas odrägliga lyckorus.
Det är något med att vara ett återkommande tillfälligt inslag på en arbetsplats. Jag är inte ett helt nytt ansikte som ska välkomnas, men samtidigt inte riktigt en i gänget. Jag lär mig de nya datorsystemen, försöker minnas inlogg och nummer från förra gången, räknar på LAS-dagarna i huvudet. Får kanske ett mejl från bemanningsföretagets fackklubb, om det här är en av somrarna när någon orkat rådda med det; det är svårt att uppbringa något varaktigt fackligt engagemang när alla är här tillfälligt. Så småningom tackar vi av de andra vikarierna en efter en med pistagelängd och kaffe vid ståbordet, innan de försvinner till någon annan Allehanda eller Kurir eller Dagblad. För mig brukar det inte bli någon pistagelängd, främst kanske för att jag är glutenintolerant – en usel egenskap hos en evig vikarie – men också för att jag ju ändå lär dyka upp här snart igen.
Till skillnad från många andra har jag förstås delvis valt det själv. Hade jag inte envisats med att plugga till den sista kronan studiemedel, och hade jag brytt mig lite mindre om vilken stad jag bor i, är det mycket möjligt att jag hade kunnat landa om inte en fast anställning så i alla fall ett längre vikariat vid det här laget. Och alla arbetsgivare jag haft har varit noga med att inte inge falska förhoppningar: de vet inte hur det ser ut framöver, de har inte sett över höstens bemanning än, men det är nog bra om jag har fler ben att stå på, om jag förstår hur de menar. Jag har ingen annan än mig själv att försörja – förvisso en dröm om en katt – och har därför råd att stå kvar på vikarielistan trots osäkerheten.
Naturligtvis går jag inte heller och drömmer om att mina mer erfarna kollegor ska kickas för att yngre, hungrigare journalister ska få släntra in i en fast anställning. Min egen erfarenhet är hur som helst att den där hungern är rätt svår att upprätthålla när anställningen inte är trygg; snarare är jag aldrig så dålig på mitt jobb som när jag kommer dit med känslan av att just det här arbetspasset kan bli mitt sista.
Däremot drömmer jag om en katt, det gör jag verkligen. Ett litet vibrerande mjaupaket på min bröstkorg. Och kanske, en vacker dag, om jag får drömma stort: några veckors semester en sommar.