Jag har alltid varit en vintermänniska. Har inte en tanke på att dra söderut. När utflyttade Luleåbor plikttroget återvänder till julfirande föräldrar och sover i sina gamla ungdomsrum, dissar klimat och hemstad på krogen i juldagens nattrus, har jag alltid stått i hemstadens ringhörna med tumhandskar, Lundhagskängor och klyshor som "hellre snö än slask" eller "det är en helt annan kyla här uppe" till försvar.
Men sen hände det, jag fick barn. Två stycken till och med. Och då blev det som lite bökigare med allt. Det gick med raska steg från för till emot, på nästan exakt två år. Som grädde på moset har vi de två åren haft så kallade "riktiga vintrar", såna som jag ju faktiskt brukade längta till. Men när man står i hallen och svettas i full vinterskrud och ska få i den trotsiga treåringen i overallen - något som en klok vän brukar likna vid att försöka få i en nyfångad gädda i en kondom - samtidigt som en tremånaders skriker som en stucken gris, och när dessutom sambon har bytt kläder minst tre gånger utan att komma till beslut, är det lätt att längta till sommar, t-shirt och sandaler.
Sen kommer julen med flängande mellan föräldrar. Samma påklädingsprocedur upprepas i det oändliga, till och med på självaste julafton. Förkylningarna och magsjukorna avlöser varandra som tagteams på en fribrottningsgala. För det är ju minus tjugofem ute och ungarna snorar ner varandra på dagis där de trängs inomhus. Att ränna på krogen i juldagens nattrus är inte längre att tänka på. Och tur är väl det, för nu hade man väl förlorat på K.O redan i första ronden.
Men. Så kommer det smygande, ljuset i tunneln. Först en liten gnista. Jag finner mig själv hängandes på olika internetforum för sommaraktiviteter, i det här fallet cykling. Jag blir som besatt. Jag tittar förbi killarna på Cykelstället på lunchen, surrar och kollar lite nyheter. Vårens cykelbygge börjar ta form, och jag tror banne mig att det har blivit lite ljusare ute. Och plötsligt närmar sig treåringen fyra, och börjar klä på sig själv av bara farten. Sen rullar det på. Jag lagar mat, i år är det grytor som står på min meny. Jag beställer kalvlägg på Kvantum. One Osso buco comin´ up! Jag hackar kött, långkokar, kryddar och fryser in. Sen vallas skidor och justeras pjäxor. Och så en vacker dag tar vi oss iväg till Kåbdalis, och jag tror minsann det är fågelkvitter jag hör på morgonen, än fast det bara är januari.
Teatrar, biografer och kulturhus kommer ut med nya program inför den annalkande våren. Teven svämmar över av galor. Guldmickar, Grammisar, Oscars, Emmys, och Guldbaggar delas ut till höger och vänster. Till och med Arjeplog frossar i film med egen festival i vinterkylan. Nya restauranger öppnar upp och sommarens kollektioner börjar anlända till butikerna. Kort sagt, det är det vår 2011.
Och det märks ganska tydligt. Jag har gått från bitter surgubbe vars enda helgnöje var att kolla in På spåret med en påse bridgeblandning, om nu ungarna mot all förmodan hunnit somna före åtta. Til
l optimistisk pojkspoling med vårkänslor, som bytt ut bridgeblandningen mot ett glas rött och en svettig ost. Jag nynnar i duschen: "Always look on the bright side of liiife." Men pass på. Inget varar för evigt. Ljuset i tunneln kan vara ett tåg. Kanske är det Kjell Bergqvist som sitter vid spakarna i full Åsa-Nisse mundering! Jag ryser vid blotta tanken. Jag känner på mig att jag kommer att få anledning att återkomma till det i framtiden. Som tur är finns Bridgeblandning på lösvikt.