Svensk humor har nått absolut bottenläge. Insikten slog mig hårt en söndagskväll när jag på bästa sändningstid bänkade mig vid ett avsnitt av succéserien Solsidan.
- Nu får det vara nog, tänkte jag halvvägs in och lommade surt iväg till datorn för ett ilsket foruminlägg på nätet.
För tyvärr så måste tv-serien, med sina 2,5 miljoner tittare, ses som det roligaste landet har att erbjuda.
"Men Peter, du förstår ju inte karaktärerna."
Jo. Det gör jag. Herngren spelar den ängslige mannen som aldrig får sin vilja igenom. Som vanligt.
Skäringer är neurotisk och talar om sex på ett öppet och obekvämt vis. Som vanligt.
Rheborg har en medelålderskris och är konstant förvirrad. Som vanligt.
Dorsin är den "jobbige grannen", enligt formulär 1 A, som också gästar alla andra humorserier.
Att se Solsidan är som att äta en kinesisk lunchbuffé med enbart friterad kyckling och sötsur sås.
"Du har inte barn och känner inte igen det svenska förortsbeteendet."
Va? Det finns inget att kännas vid i Solsidan. Vi pratar om människor som bor i ett skärgårdsparadis och handskas med problem så triviala att normala par skulle tvista om att få behålla dem efter skilsmässan.
Solsidan är ooriginell humor i en snygg förpackning. Bakom snygg produktion och täta kändisinhopp gömmer sig förtäckta pruttskämt om hemorojder och konstlade dialoger om än mer udda ämnen. Och vi sväljer allt de skyfflar ner i vår hals.
Inte för att Solsidan är dåligt. Utan för att allt annat är så mycket sämre. Sverige har nämligen drabbats av hybris - en folklig idé om att allt måste vara kul. Komik har förvandlats till en fasad för att maskera dåliga programidéer.
Låt mig inte ens gå in på Melodifestivalen. Men slå på P 3 vid valfri tid och jag lovar att du kommer få lyssna på någon rolig jävel . Så jävulskt rolig att hela diskussionen dränks till tonerna av programledarens skratt. Kvantitet ersätter inte kvalitét. För det är dilemmat med svensk komik. Den är substanslös och lika förvirrad som de flesta modebloggarna.
Låt oss säga att du ska driva med politik. Då krävs det väl ändå en viss kunskap om politik för att det ska bli roligt. Eller hur, Parlamentet?
Bra humor är inte rolig för rolighetens skull. I bra humor finns djup och tanke som får oss att koppla an till vardagen. Den ifrågasätter maktstrukturer med ett leende. Bra humor är en uppåtriktad skrevspark på makthavare som efteråt ber: "Snälla, en till".
Mash var en konstant påminnelse om krigets fasor. Monthy Python ifrågasatte religionens monopol med Life of Brian. Animerade South Park slår vildsint mot uppblåst kändiskultur. Seinfeld gjorde sig lustig över mänsklig fåfänga. The Daily Show och Colbert Report skrattar åt medievärlden. Svenska Grotesco får trångsynta medborgare att sätta kaffet i vrångstrupen. Var slår Solsidan? Programmet svingar vilt i luften med tråkiga plattityder. Och så länge vi nöjer oss stereotypa karaktärer och lustiga dialekter så kommer vi aldrig att få uppleva riktigt bra komik.