Inte kunde jag låta bli att läsa delar ur "Den motvillige monarken Carl XVI Gustaf" av Thomas Sjöberg med flera.
Jag betraktar läsningen som en direkt konsekvens av mitt yrke i första hand, min nyfikenhet på kungligheter i andra hand.
Kort recension av boken: Nu förstår jag varför kronprinsessan föll för Ockelbo Daniel och gjorde honom till sin prins. Det känns som ett tryggt beslut. Som ett val utan farliga tillsatser. Liksom ekologiskt och naturnära. Hållbart i längden.
Jag förstår att kronprinsessan inte vågar lita på någon annan än en vanlig Westlinggrabb från Radhusgatan om överklassen beter sig som det beskrivs i "Den motvillige monarken".
Jag begriper att Svensson och rekorderligt framstår som rena rama prinsessdrömmen. Att en man uppväxt på falukorv och makaroner och månadsbudget ter sig som ljuvt regnbågslikt.
Min slutsats om kungagänget och öfverklassens herrar, allt baserat på boken: De är sockergodis med giftiga tillsatser. Aptitligt vid första anblicken, men mycket ohälsosamt i det långa loppet. Bör icke förtäras om man är rädd om kropp och själ och framförallt värdighet.
I den motvillige monarken framstår det som att när pengar, makt, herrar och monarker skakats ihop suddas begrepp som vanligt hederligt folkvett bort.
Trots att det är noga med etiketten i översta kretsen, paradoxalt nog.
Det skrivs om herrmiddagar i boken. Kungagänget i fiiiiiina lokaler. Och för att kungen med kamrater inte skulle få det långsamt till kaffets avec, (Gud förbjude!) så fixade en utomstående herre så att vackra roliga kvinnor kom och sällskapade. Att ragga vid baren behöver uppenbarligen inte de med feta plånböcker och rätt inflytande göra. Allt kan köpas och allt köptes av kungasammanhållningen.
Och kungagänget lär ha föredragit unga tjejer. Så klart. Det var väl roligare för herrarna att fröjda sig med damer utan stygn i snippan, något som tillkommer efter barnafödande.
Det var väl härligare att konversera med ladies som INTE oroade sig över barnomsorg och amorteringar, utan kunde diskutera peace, love and understanding på lagom frejdlig verklighetsfrånvänd nivå. Det var väl mer lustfyllt och eggande med flickor som mer än gärna lät sig bjudas på spritorgie utan att oroa sig för baksmällan.
En kvinna som intervjuats anonymt i boken summerar hela arrangemanget med kungagängets middagar och inbjuda damer så här: Som ett forum där man i praktiken köpte och sålde sex. Men inte med horor från gatan, så billigt ville man inte ha det i grädden. Utan man beställde tjejer med drömmar och humor. Kurtisaner. Kvinnor som mer än gärna hade kul i de fashionabla salongerna. Maktens män tog för sig, bjöd på god mat, god dryck, hämtning och lämning i limousin. Unga kvinnor lät sig förtjusas, bjudas och levererade vad som förväntades av dem. Ofta var det naken leverans.
Jag förstår att kronprinsessan Viktoria inte ville dela säng med någon som ursprungligen kommer från fiiiiina gatan, för tänk om det som påstås skett i Den motvillige monarken är någon form av kultur hos män med pengar och makt? Åsa Linderborg på Aftonbladet konstaterade i en artikel att den form av kvinnohantering som förekommer i boken är traditionstyngd; skillnaden är att förr hämtades kungens frillor från ladugården.
Daniel Westling blev ju först utskrattad för att han inte kunde föra sig i de fina salongerna. Det tror jag att kronprinsessan är oändligt tacksam för. Att kunna föra sig i de fina salongerna tycks ha flera dimensioner.
Läs Linas blogg: