Så här i början av ett solvarv fylls man av förhoppningar om frid, fred och försoning. Men mycket talar emot, världen är som en osäkrad handgranat.
Man ska inte måla fan på väggen, men även optimister som jag kan tappa sugen. Alla bär vi på en naturlig fallenhet för negativ information, visar en ny global undersökning.
Med en aldrig sinande törst sörplar vi begärligt i oss dåliga underrättelser. Beteendet präntade vi in i jägarhjärnan för tusentals år sedan. Den som var på alerten mot illavarslande signaler blev duktigare på att avvärja faror och fick leva lite längre.
Bad news är människans livsnerv, en överlevnadsmekanism som går igång på alla åtta om den matas med osäkerhet och oro. Det är således inte bara journalister som väljer dåliga nyheter framför goda: If it bleeds, it leads.
Ute i stora världen puttrar osäkerhetens stora kittel. En omogen, odräglig och oerfaren diktator i Nordkorea hotar att skicka iväg kärnvapenladdade missiler till landet som regeras av en omogen, odräglig och oerfaren president. Duon Kim Jong-Un och Donald Trump skulle säkert ta förstaplatsen på osäkerhetens tio-i-topp.
Samtidigt frodas oron i Mellanöstern. Syrien genomlider vår tids värsta humanitära kris med hundratusentals döda, miljoner på flykt och ofattbara 22 miljoner människor som måste få humanitär hjälp. Spänningen i regionen lär eskalera när USA provokationsflyttar ambassaden i Israel till Jerusalem.
I Afghanistan är de fundamentalistiska sunnitalibanerna tillbaka och gör vardagen extremt osäker för civilbefolkningen.
I Kina och USA firar nationalismen triumfer, båda satsar enorma belopp på större vapenarsenaler. Samma sak sker i Putins Ryssland; Blossar rysskonflikten med Ukraina upp igen kan Europa få uppleva den största faran sedan andra världskriget.
För oss på tredje klotet från solen är klimatet det allra största hotet. Om vi trots allt lyckas hejda den globala uppvärmningen inom rimlig tid, så återstår ett kvalificerat klimattrick: Att hämta tillbaka alla de miljarder ton koldioxid som vi skickat ut i atmosfären.
Här hemma brottas välfärden med stora osäkerheter. Det mesta är alarmerande brister som vi känt till i flera decennier, men som vi tar på allvar först nu.
Det handlar om stora underskott på vårdplatser, läkare, lärare och poliser. Vi har brist på sjuksköterskor, lastbilschaufförer, försvarsförmåga, bostäder och bebisar. Snart tynar vanliga familjer bort också eftersom välutbildade kvinnor tycker det känns jäkligt osäkert att gänga sig med grabbar som valt bort skolan och framtiden.
Osäkerhet är vår tids säkraste tecken. Den gör oss skraja och fördunklar vår klarsyn, ger självupptagenhet större betydelse än medmänsklighet och prioriterar identitet framför ideologi.
Därför hasplar vår finansminister ur sig att den svenska asylmottagningen är så usel, att den som tänkt söka skydd i vårt land bör åka nån annanstans. I mina öron låter det som om Magdalena Andersson snott ett citat ur Sverigedemokraternas pärm med färdiga talarmanus.
Samma osäkerhet präglar den politiska hanteringen av de ensamkommande barnen. När regeringen ”löste frågan” skapade man ett nytt regelverk med massor av nya undantag som bara kommer att göra handläggningen mer tidsödande och livet för barnen outhärdligt osäkert.
Handen på hjärtat: Vart har det moraliska finliret med samvetet tagit vägen? Är det inte längre anständigt att ställa upp för dem som har det svårt? Var är medkänslan i det offentliga samtalet? Har humanism rent av blivit en bristvara på självaste valåret?
I så fall kan vi se fram emot ett riktigt osäkert solvarv.