Mackan är helig – men vi blir blåsta på konfekten

Det hände häromsistens att jag slog mig ner vid ett bord på en av serveringarna längs Storgatan. Mitt emot mig satt min son, 6, med sin dubbla portion plättar och gräddflinade.

Det ser bättre ut än det smakar. Det menar NSD:s krönikör Pelle Johansson.

Det ser bättre ut än det smakar. Det menar NSD:s krönikör Pelle Johansson.

Foto: Rikard W Larsson

Krönika2022-07-16 09:59
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag hade tagit en smörgås med salami, brieost (och diverse grönsaker). Döm av min förvåning när jag – inte mer än två-tre tuggor in i min macka – upptäcker att jahopp, här var det slut pålägg (undantaget de diverse grönsakerna). Jag mulnade, min son frågade om jag var arg eller bara lite ful, och jag ville inte att den här nesan skulle förstöra hans plättupplevelse så jag gjorde ingen större affär av det hela där och då.

Men nu är det dags.

Det är nämligen så dagligen blir tusentals svenskar blåsta – ja, jag är inte främmande för att ta så starka ord i min mun – på konfekten när de beställer sina bröd med pålägg. Den svenska smörgåsindustrin, Big Macka, lurar sig till våra surt förvärvade slantar genom att presentera smörgåsar som skriver checkar i kyldisken som inte alls har täckning i munhålan.

För mig är mackan helig. Under vinter-OS i Vancouver – min dåvarande kollega Johan Håkansson var NSDs utsände – hade jag en spalt där jag dagligen presenterade en nattmacka som skulle ligga som bomull i magen under de tävlingar som avgjordes på fel sida dygnet för oss i Europa. Jag vill tro att jag via mitt jobb som matkonsulent på Hushållningssällskapet fått ytterligare insikter som vidare stärker mina redan djupa kunskaper inom bröd med pålägg-spektrat av livsmedelsbranschen. Jag har till och med arbetat i ett företag anknutet till Big Macka och följt smörgåsindustrin inifrån.

Kort sagt: Jag vet vad jag pratar om. Om det existerar en Livets hårda skola med smörgåsfokus har jag tagit examen med fantastiska betyg, forskat vidare, lagt beslag på en professur och sitter nu i fakulteten och inväntar lugnt mitt Nobelpris. Istället tvingas jag, likt en Don Quixote med nån slags plättälskande tre äpplen hög Sancho Pancha med taskigt ordförråd vid min sida, rida till storms mot dessa monster som bara jag tycks uppfatta.

Så här. I väldigt många fall görs svenska smörgåsar för att de ska se snygga ut. Är det en smörgås uppgift att se snygg ut? Inte alls. En smörgås viktigaste – argumentativt enda – existensberättigande i denna usla värld är att smaka gott FRÅN FÖRSTA TILL SISTA TUGGA. 

Här och nu produceras svenska smörgåsar ämnade för försäljning genom att man (i bästa fall) brer smör på brödet. Sedan lägger man en salladsskiva, sedan viker man pålägget snyggt i framkant på mackan för att sedan lägga en snirklig gurkskiva och kanske något så urbota idiotiskt som en KLYFTA tomat (Ni förstår ju själva! En klyfta! På en macka! Jag blir så förbannad att jag använder utropstecken i skriven text) innan man försiktigt placerar locket ovanpå.

Jag vill slå ett slag för den nordamerikanska smörgåskulturen, främst den som förts fram av judiska immigranter, med Katz’s i New York och Schwartz’s i Montreal som främsta ledstjärnor. Det spelar ingen roll om du väljer en Reuben, en Chopped liver eller en Egg salad sandwich. Varenda tugga är precis lika god, från början till slut, och de ser grundligt anskrämliga ut. Sannolikt är det därför till exempel Katz’s Delicatessen funnits på Lower East Side sedan 1888.

Det svenska folket måste kasta av sig den usla smörgåsens ok, räta på ryggarna och resa sig mot Big Macka – bara genom en revolution kan vi uppnå våra drömmars mål.

Men det får man väl inte säga längre i det här jävla landet.