Slutsålt. Levande. Och fy fan så bra.
Svordomen är Patrik Öhlunds. Minus 30-festivalens projektledare. Jag sprang på honom lite då och då under lördagskvällen. Eller ja, sprang på, jag råkade hamna bredvid honom och kunde helt enkelt inte låta bli att höra. För det var mycket fy fan så bra. Och nu när jag smakar på orden, så här tre dagar senare, känns de klockrena. Som en sammanfattning av hela kvällen.
Jag anlände redan vid klockan 18 och visst, då var stämningen lite trevande. Sökande men på något sätt förväntansfull. Mode- och designeleverna från hantverksprogrammet mötte en i foajén. Och skapade febrilt fram åt tiosnåret. I biblioteket bjöd Exiled dance crew på dans och skönt häng. Och i baren högst upp snurrade Max Eklund Anderholm igång den ena remixen fetare än den andra.
Utanför Stora salen stod Håkanfansen. Ja, nu snackar vi fans. Som inte nöjer sig med annat än längst fram och mitten. Jag antar att de parkerade sig där så fort portarna till festivalen slogs upp. Och när de släpptes in inför Gabriel Lidmans spelning, kastade de ankar och blev kvar. Under Gabriel Lidman, under Säkert!, under Malin Brudell. Och så kom han, Håkan Hellström.
Och trots många bra akter, är det svårt att sticka under stol med att Håkan var den som drog mest folk. Stora salen var sprängfylld och aldrig förr har det dansats, skrikits och jublats så mycket som då.
Innan festivalen skrev jag om platsbristen i och med denna spelning, då ungefär 1 500 biljetter var sålda och Stora salen endast rymmer 1 000 personer. Nu fick alla som ville plats. Vakterna fick visserligen neka folk att gå ned på ståplats framför scenen men detta accepterades utan sura miner. Och så fort Håkan visade sig på scenen, ställde sig alla som fått sittplats ändå.
Det enda minus jag kan komma på var att det, trots att det var slutsålt, kändes lite glest mellan varven. På många av kvällens spelningar var det faktiskt tomt. Och inget ont om banden men kanske är det inte det lättaste att konkurrera ut Säkert! om man är en hiphopduo från Piteå. Kanske var det för många scener? Eller kanske skulle det ha varit färre schemakrockar? Jag vet inte. Och i det stora hela var det nog mest synd för de artister som inte fick den publik de förtjänade.
Positivt var att det kändes som att medelåldern höjts betydligt från tidigare år. Något som arrangörerna också önskat.
I övrigt:
? ? Kvällens coolaste: Daltones körsångerska. Hon med det röda håret. Wow! Både visuellt och rent röstmässigt.
? ? Kvällens fulaste: Samma bands tröjor. "Dum i huvet" stod det. Jag vet att det är namnet på en av deras singlar men nä, fula ändå.
? ? Kvällens skönaste: Hänget i biblioteket där Exiled dance crew höll till.
? ? Kvällens konstigaste: Damtoaletten under Säkerts konsert. Ut ur den pyttelilla toaletten kommer en, två, tre, fyra, fem, sex, sju och åtta fjortisar. Måste väl vara något slags rekord?
? ? Kvällens överraskning: Gabriel Lidman som värmde åt Säkert! Fy fan så bra var Patrik Öhlunds kommentar till detta också.
? ? Kvällens kommentar: Förutom "Fy fan så bra" var det nog "Kolla, hon var snygg". De två unga killarna hade definitivt inte kommit för musikens skull. Under Säkerts konsert tittade de inte en enda gång på rödluvan, oj, jag menar Annika Norlin. Nej, blickarna var istället riktade mot publikhavet. Höhö.
? ? Kvällens bästa låt: Jag är övertygad om att publiken skulle ha svara Håkan Hellströms Ramlar. Jag säger samme mans Klubbland.