Det första som kvävs och tystas i diktaturer är journalistiken. Envåldshärskare vill utan undantag styra informationsflödet och säkerställa att folket kontrolleras genom att all granskning och allt ifrågasättande av makten inte får spridas. Det finns inget exempel på där diktaturer och anti-demokratiska krafter existerar i samverkan med en fri och oberoende press.
Medierna kallas i Sverige sedan 1800-talet den tredje statsmakten, och jämställs därmed med regering (första statsmakten) och riksdag (andra statsmakten). Ända sedan 1700-talet har tryckfrihet ansetts som en central ingrediens i det svenska samhällsbygget. Så viktig och grundläggande för demokratin anses en fri och oberoende journalistik.
Tryckfriheten och yttrandefriheten är så demokratiskt centrala att de i Sverige regleras i statsskicket som så kallade grundlagar. Inga andra svenska lagar får strida mot grundlagarna, och de kan endast ändras genom två likalydande riksdagsbeslut med riksdagsval däremellan.
2018 ser jag klara tendenser på att det som tidigare varit självklart håller på att ändras. Journalistik och journalister har blivit en allmän spottkopp. I en tid då demokratin står inför stora utmaningar, och då journalistiken behövs som bäst, ifrågasätts den som mest. Helt obegripligt för mig.
När jag skriver detta avser jag naturligtvis inte de höger- eller vänsterextrema krafterna. De har i alla tider haft som uttalat mål att krossa och förgöra journalistiken så snart de får möjlighet. Det ligger i nazismens och fascismens natur att med våld och terror utplåna alla demokratiska hinder. Journalister är, och har alltid varit, en av de tydligaste måltavlorna. Det är inget nytt.
Jag pratar i stället om ”vanliga”, utbildade människor som borde veta bättre. Som borde inse och förstå hur viktigt det är med en tredje statsmakt som granskar makthavare och går allmänhetens ärenden i en tid då demokratin utmanas.
Under valrörelsen 2018 har helt vanliga människor, folkvalda politiker, jurister, och välkända företagare, öppet och tydligt gett uttryck för ett journalisthat som får mig att fundera på vart vi är på väg. I negativa ordalag har jag fått höra att vi journalister har en ”agenda”, som underförstått på något sätt skulle ha ett destruktivt syfte. Mitt svar är att vi faktiskt har en agenda. Den är att utgå ifrån så grundläggande saker som demokratins grundprinciper, alla människors lika värde och ambitionen att använda journalistiken för att göra samhället bättre. ”Politiskt korrekt” har blivit ett skällsord, fast det egentligen är det finaste man kan vara.
Kanske är det världens mäktigaste man, USA:s president Donald Trump, som inspirerat till journalisthatet som sprids som en löpeld. Som en sann populist tar han varje chans att spotta på och förolämpa USA:s journalister och massmedier. Trump har också myntat begreppet ”Fake news”, som en beskrivning av det han anser vara falska nyheter. Det är tragiskt att följa hans framfart.
Självklart måste vi journalister tåla att bli ifrågasatta och granskade. Självklart gör vi också fel ibland, och ska stå till svars för våra fel. Det är en självklarhet att vi också måste idka självkritik. Det handlar inte alls om det.
Den svenska journalistkåren består dock i huvudsak av hård arbetande, oerhört skickliga yrkeskvinnor och män som varje dag gör allt de kan för att göra samhället bättre. De står fria från makten, agerar oberoende och strävar hela tiden efter att vara objektiva i sin rapportering.
Sluta spotta på journalistiken och journalisterna – och fundera på hur ett samhälle skulle se ut utan dem! Det samhället vill i alla fall inte jag leva i.