Sluta mata din onda varg
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han bodde i Luleå mellan 1952 och 1964 och han känner vemod när han återvänder till stan.
Han minns färjan som gick mellan Gültzauudden och Bergnäset och bygget av Shopping.
Jag har varit på föreläsning med Owe Wikström några gånger och jag tycker alltid att det är lika spännande.
I dag talar han om att allvaret är underskattat. Jag håller verkligen med honom.
Jag köpte Owe Wikströms senaste bok. Det här är ett utdrag ur den, om "längtan framåt och bakåt":
"Både längtans styrka och dess innehåll varierar beroende både på var vi befinner oss i livscykeln och på vår livssituation. Ett mindre barns längtan är riktad framåt - snart är det sommarlov. Några år senare säger det: "Snart får jag sminka mig". Förälskade längtar efter varandras famn. Ett snart fyrtioårigt par är nästan sjuka av längtan efter att få barn. De orkar snart inte se en barnvagn.
Äldre människors längtan är snarare riktad bakåt, till det som varit. De kan känna en tilltagande nostalgi över det förflutna. En änka går längs en kyrkogård och hela hennes inre är halvt: "Min älskade, vart tog du vägen?"
På ett helt annat sätt är det för invandrare som önskar återvända till sitt förlorade hemland och kämpar för att det ska förändras. När hon sitter på ett kafé på IKEA och läser i kvällstidningen om vad som sker i det land som hon flytt från, där vänner och släktingar fortfarande bor kvar, blir längtan nästan outhärdlig. Hon längtar inte enbart efter en förfluten tid, utan framför allt till en förlorad plats."
Resten av den här krönikan är i huvudsak riktad till en alldeles speciell läsare. Det är hon eller han som år efter år har skickat anonyma brev till min hembrevlåda med ett och samma innehåll: Att mina krönikor är usla och att ingen är intresserad av vad jag tycker. Personen har alltid samma tillvägagångssätt: Hon eller han klipper ut krönikorna och skriver sina kommentarer i marginalen.
Senaste kommentaren lyder så här: "Oj vilket barnsligt reportage av en välbetald journalist, detta kunde vara en berättelse av en tioåring men med ett roligare innehåll. Var snäll och håll dig till verkligheten och sluta berätta om dej själv för så intressant är inte det att läsa om vad du har på dig och vad du gör. Tack på förhand!"
Till dig som känner igen dig: Sluta skriva till mig. Dina brev kommer aldrig att resultera i någon förändring i mitt krönikeskrivande. Satsa dina frimärken på uppskattande brev till någon som du tycker om istället. Jag lovar att du själv mår mycket bättre av det.
Jag ska berätta en historia för just dig - som jag hörde berättas av den alldeles underbara föredragshållaren Lou Rossling:
En indian sa till sitt barnbarn att han hade två vargar inom sig, en som var ond och hämndlysten och en som var god och förlåtande. Barnet frågade vilken som skulle vinna. Den gamle indianen svarade: Den som jag matar.
Snälla du som döljer dig bakom de anonyma breven: Sluta mata din onda varg. Börja mata din goda.