Den här gången var det Johanna Fällman, Luleå Hockeys landslagsback, som stod som samtalspartner och en del av det kom fullt naturligt att handla om den senaste tidens avslöjanden och efterföljande debatt kring hockeyns inkilningar i allmänhet och övergreppet som Erik Granqvist blev utsatt för som ny i Luleå Hockeys 80-talsomklädningsrum i synnerhet.
Här blev samtalet intressant. För naturligtvis har inte hockeyn varit den enda arenan där förnedrande inkilningar förekommit.
Teaterchef Röör berättade om sin upplevelse som ny på Teaterhögskolan, hur skådespelarna fått dricka sig aspackade, utrustats med ögonbindel, genomlidit diverse lekar med sexuella undertoner och sedan tvingats uppträda inför publik under direkt förnedrande former. Det är ingen hemlighet att liknande berättelser finns att hämta inom akademien, militären, polisen och väldigt många idrotter – och fler områden än så.
Granqvists fruktansvärda upplevelse är inte unik.
Ishockeyn är inte unik.
Det är åt helvete, men för att lösa ett problem måste man först definiera det.
I vårt samhälle finns ett flertal parallella universum, låt oss kalla dem bubblor, där ett annorlunda regelverk styr. Det regelverket är mer eller mindre frikopplat från samhället i stort. Visa mig det huvudskyddsombud som skulle tillåta mig att genomföra mitt arbete som matkonsulent samtidigt som fem vältränade män i hundrakilosklassen försökte mosa in mig i väggen med så gott som alla till buds stående medel. Visa mig den chef som skulle tillåta mig att stoppa korv med brutet ben, en axel ur led eller krossad näsa. Inom hockeyn finns ett tydligt belöningssystem för den som spelar genom smärta, genom bekymmer, genom konflikter, och inte gnäller. Samma sak existerar inom teatervärlden, bland annat berättade Röör om hur hon spelat iförd blöja på grund svår magsjukediarré. The show must go on – men varför? När jag funderar på det har jag svårt att komma runt de värden som historiskt sett styrt den manliga halvan av befolkningen.
Gnäll inte. Få jobbet gjort. Schluta känn efter.
Jag tror att även om både ishockeyn, teatervärlden och – upplever jag – de flesta andra av de här bubblorna nu för tiden befolkas av såväl manliga som kvinnliga invånare är det i någon mån fortfarande de maskulina värdena som styr. Så hur gör vi något åt det?
”Det är så svårt att göra något åt gamla invanda mönster och blablabla…” Nej. Det är enkelt. Det är bara att sluta.
När Fällman gjorde sina första landslagsmatcher togs hon emot av de äldre spelarna med hårda ord, bistra uppsyner och armbågar i revbenen. Där och då bestämde hon och de andra nykomlingarna sig för att när det var de som bestämde i omklädningsrummet skulle det bli förändring och hey presto – nu är det Fällman och hennes generation som bestämmer. När Röör och hennes klasskamrater genomlidit sin nollning på Teaterhögskolan bestämde de sig för att det skulle vara slut med förnedring av nya elever och hey presto – de nyintagna har gått på spa för att lära känna varandra sedan dess.
Svårigheten ligger inte i att göra rätt. Det svåra är att upptäcka och erkänna att man gör fel när man själv är en del av bubblan. Men: Ju mer vi diskuterar vad som pågår i bubblan, ju fler nya influenser vi släpper in i bubblan, desto mindre makt kommer bubblan att få.
Trollen spricker i solljuset. Släpa fram skiten så att vi kan bli av med den.