…och från Bryssel utgick ett påbud om att inga EU-medborgare skulle få elda trädgårdsavfall på sina gårdar. Svenskarna (åtminstone den manliga delen av dem) reste sig som en person och vrålade ut sin vrede mot byråkrati och krångliga regler som ställer till det i vardagen.
Jag förstår det inte.
Men det är okej. Det gör ingen annan heller.
Jag pratade med morsan, som klippt bort lite dökvistar från sin berså, häromdagen. Hon visste inte hur hon skulle göra, skulle hon kunna elda upp dem? Tänk om polisen kom? Eller skulle kommunen bötfälla henne? Vad är det som gäller egentligen Pelle?
Ja, hur fan ska jag veta.
Experter på EU-lagstiftning skyller på regeringen. Regeringen skyller på Naturvårdsverket. Naturvårdsverket skyller på EU samt, eventuellt, den tretåiga hackspetten. Kvar står min mamma och förstår inte om hon får elda upp den där rishögen baki knuten eller om hon måste köra den till tippen.
Det här med att vara med i Europa är lite krångligt för oss svenskar. Vi (läs: de som styr) vill ha fördelarna (läs: jordbruksstöden) men inte samtidigt tappa våra nationella särdrag (läs: alkoholmonopolet). Vi svenskar, som i hela vårt liv fått lära oss att om vi gör som det är stipulerat så blir allt bra, har svårt att vrida vårt kollektiva medvetande kring alla regelverk, rekommendationer och lagstiftningar. Jag tror att problemet i grunden är kulturellt betingat – vi svenskar är helt enkelt inte européer fullt ut.
Tänk er en baskisk farbror utanför San Sebastian. Han har krattat ihop en hög av kvistar, torrgräs och fjolårslöv i den kyliga vårsolen. Tänk er nu att han funderar på hur han ska bli av med högen – tror ni att han ens för bråkdelen av en sekund funderar på hur EU-regelverket kring hanteringen av trädgårdsavfall är formulerad?
Naturligtvis inte.
Den baskiske farbrorn, och hans tyska och italienska motsvarigheter, kommer att slänga en glödande fimp i högen och elda upp den snabbare än ni hinner säga ”artskyddsdirektivet”. Eventuellt slänger han på ett par vinterdäck när det tagit sig.
Här någonstans finns det en poäng. Jag tror den lyder enligt följande: Vi svenskar vill vara med. Vi svenskar vill visa att vi tar ansvar. Vi svenskar är lagspelare och smått besatta av att hela tiden göra vårt yttersta för att uppfylla de förväntningar som finns på oss.
Kort sagt, vi är ängsliga.
I det här fallet yttrar det sig i irritation och frustration, eftersom våreldning hemmavid är en långvarig och inte oviktig tradition som säkert har sitt ursprung i något slags historiskt minne av svedjebruk och trygghetssökande OCH DET SKA INTE NÅGRA JÄVLA BYRÅKRATER I BRYSSEL TA IFRÅN OSS.
För vi vill ju göra rätt. Då måste alla andra också göra det.
I stället för att elda som vi brukar och skita fullständigt i eventuella och fullständigt meningslösa direktiv som exakt noll (0) kommun- eller ordningsmaktsrelaterade personer kommer att skynda ut och implementera så sitter vi på vår (oftast digitala) kammare och ondgör oss över att de vill ta ifrån oss våra traditioner.
Det andas inte självförtroende – och jag måste åka med släpet till morsan och köra bort hennes skräphög.
Själv bor jag, som bekant, på en lantbruksfastighet och såna är undantagna från det nya regelverket.
Här ska brännas.
Framåt juli, när snön smält bort.