När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.
Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:
– Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
– Med mig är det likadant, sade Orm.
Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.
Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat.
Jag läser Frans G Bengtssons berättelse om Röde Orm vartannat år. För dess humor, för dess chauvinism och för skildringen av när jul dracks hos danakungen Harald Blåtand. Jag har varit, är och kommer alltid att vara en julälskare. I min släkt har det här alltid varit en av årets största högtider.
Det är först nu i vuxen ålder som jag fattat att det finns folk som inte tycker om jul – och jag förstår dem.
Julen är, på gott och ont, en traditionstyngd högtid. Alla har vi väldigt tydliga minnen från och förväntningar, våra speglar att hålla upp framför verkligheten. Där märks också det som skaver mycket tydligare, därför känns förlusten av människor som stått oss nära värre. Samtidigt är det här besserwissrarnas viktigaste högtid. Det finns aldrig fler människor som berättar för oss hur saker och ting egentligen ska vara, bakom varje knut står en Ernst och viker rosor av clementinskal, i varenda tv-kanal lurar Edward Blom för att förklara hur och varför du ska äta ditt julbord och i tidningen dyker det upp en matkonsulent som berättar hur du ska sylta nån pastej. Klart att det blir utmattande.
Så. Här är mitt bästa tips för att du ska ta dig genom julen.
Ta det piano.
Skit i allt – eller inte. Gör vad du vill. Känn sorg, glädje eller likgiltighet – det är inget farligt, inget dåligt, det är mänskligt. Skriv kuken på tomtens mössa och något annat kul på paketen, vägra vara med, för att travestera Matti Alkberg (och Carl-Johan De Geer). Vill du äta pizza och dricka multinationell konglomeratläsk – gör det. Vill du fly till en skogskoja och elda dig fram till 2020 – gör det. Gör vad som helst och om ett Star Wars-marathon får dig att må bra är det de bästa julfilmerna som finns. Det finns en babiljard traditioner och tvång med julen i fokus. Du kommer i bästa fall att klara av att genomföra något hundratal – så om det är ditt fokus kommer du att misslyckas oavsett.
Lägg upp fötterna och fundera på vad som gör dig glad så ses vi. Nu måste jag röka färdigt lammbogen.