När dottern gick i lågstadiet sjöng de en visa i skolan som började så här:
Januari
börjar året, februari kommer näst. (Så långt är det helt korrekt)
Mars,
april har knopp i håret (Va? Tänker norrbottniska skolbarn och tittar ut på enorma snöhögar.)
Maj
och juni blommar mest. (Nu har de arma barnen fullständigt tappat tron på skolväsendet och vuxenvärlden.)
Vad tvingas inte vi, arma människor, genomlida för att få uppleva några - i bästa fall tre men oftare en och en halv - månader som kan kallas sommar med lite god vilja.
Det är så fruktansvärt fult nu! Det hade man väl kunnat stå ut med om inte ens flöden i sociala medier hade lusats ner med bilder av blommande körsbärsträd och blåsippsbackar som vänner i söder lägger ut bara för att jävlas med oss här i norr.
Den dominerande färgen är grå. Snöhögarna är täckta av isolerande grått grus som gör att smältningen går extra långsamt. På gator och trottoarer ligger decimetertjockt grus som, när man går i det, släpper ifrån sig ett kletigt damm som fastnar på skor och kläder och gör att man luktar diesel veckor i sträck.
Det damm som inte fastnar på ens persedlar fortsätter virvla uppåt och lägger sig på fönstren.
Men det är inte grått överallt. Nej då, där snön ändå gett vika är det brunt. Fjolårsgräs och förmultnade löv. Omväxling förnöjer. Inte.
Och så isen som ligger kvar och kyler ner allt. En dag när solen skiner och man förleds att tro att det är slut på plågan tas man ur den villfarelsen om man går till närmsta strand. Där ligger isen och hånar oss.
När man i början av maj ändå vågar hoppas på att det kanske blir sommar i alla fall, då kommer det. Bakslaget. En frostnatt och en decimeter blötsnö.
Inte vet man hur man ska klä sig heller. Morgonens snöstorm kan på några timmar förbytas till en värmebölja som efter två dagar besegras av ishavsvindar och det känns som att tiden går baklänges.
Som lök på laxen är den så kallade våren full av plikter. Solen avslöjar obarmhärtigt att det där hemska dammet lyckats ta sig tre trappor upp. Fönstren måste putsas, dels för att man överhuvudtaget ska kunna titta ut, dels för att man inte ska behöva stå där med skammen och rykte om sig att vara en slarvig husmor.
Bilen ska få på sig sommardäcken och det är alltid en kamp mellan förnuft och känsla. Byter man för tidigt riskerar man att halka ner i diket, byter man för sent kan det bli böter.
Helst ska bilen tvättas också. Jag imponeras av optimismen hos människor som tvättar sina bilar innan gatorna har sopats. Min bil har en väldigt förlåtande färg, tack och lov. Det går att skjuta upp tvätten rätt länge men till slut måste det ske. Fast kanske inte i år, heller.
Och så plötsligt händer det, lika oförhappandes och snabbt varje gång. Från en dag till en annan skimrar allting i grönt. Isen bara upplöses i intet och vindarna är varma. Det blev sommar. Och allt är förlåtet.