Lina Norberg-Juuso: Ska vi rymma du och jag?

Det är inte tvätthögen som känns som övermäktig, det är högen med mjölkförpackningar som ska till återvinningen, söndriga leksaker jag inte vet vart man får slänga, om man får slänga dem överhuvudtaget? Det är det. Att det är en massa saker som ska göras, och sedan massa ting till.
Och att jag inte ens vet hur man gör saker som måste bli gjorda enligt standardformulär 1 A Barnfamilj. Men ska vi rymma? Ska vi göra som man inte får i kedjehuset på Svenssongatan, i det som kallas Mellanmjölkets land? Vi tömmer sparkontot, det vi sparat utifall saker och ting går sönder, faller ihop, ifall en mutter ramlar från tvättmaskinen, i fall - ifall - ifall - utifall att, en liten pengaskatt finns för att inte röra. Den som spar han har. För livets alla eventualiteter. Ett sparande i väntan på de trasiga dagarna.

Men vi struntar i tandagnisslan i framtiden och rusar in rosa. Vi tar pengarna och ungarna, de barn vi skapade under kärleksrus och ingen kalkyl överhuvudtaget. Hur vågade vi? Kan du förstå? Utan resonemang, utan bara på avskalande känslor som ville ta form, som tog form. Barnen som faktiskt blev till av kärleksdrift allena, tänk att det kan vara så. Man älskar med varandra och skapar, magi, trolleri. Sen blir det så mycket trötthet och det skaver hit och dit. Och det som verkade vara så luftigt var också betungande, kompakt och cementgrått. Så grantit att man ville gå sönder eller i vart fall få sova en natt utan drömmar. Matlistor, göralistor och listor tur och retur. Men ska vi rymma? Ska vi rymma du och jag?
Jag vill ha värme och lite kläder. Skala av, skala bort. Lite ansvar, lite kedjehus, lite av allt det där vi annars har så mycket av. Ett stort kärl av måsten vi själv skapat i processen att bygga ett liv. Amorteringar och förskolans tider. Mycket sabla galon, men vi rymmer i stället till mycket synd och mycket icke förnuft. Jag vill ha varma inombordsvulkaner varje dag. Okontrollerbara vågor i torso. En luftig klänning och vet du, jag kan vara naken under och bara du får veta det.
Vi äter gott till middag, en blodig biff och är stolta över barnen. Dricker ett glas vin. Jag vill röka en cigarett, så där som man inte gör mera, nåmera. Vi slickar glass och kysser varandra med kalla tungor som smakar lust och vanilj och då känns det som att hela kärleken bor i kroppen. Och vill, vill, vill. Vi lägger barnen tillsammans, så där familjigt och fint.

Du får den där blicken, den där varma som betyder att du gillar mig. Att jag är hormonell och jättetrött och tråkig ibland, arg för ofta. Men att du gillar mig. Att det är mig du vill ha truliga torsdagar med. Jag är glad över att du tvättar mina smutsiga sockar och mensiga trosor. Att det är OK för dig, med mig. Vi behöver inte tänka på att lägga oss i tid, för barnen kommer sova länge och vaknar de tidigt så är vi ändå pigga av solljuset och vi kan äta färsk söt mango. Vi kan låtsas att vi inte har mer ansvar än förpliktelserna som förälskelsen för med sig. Är så tvärless på präktig gulsåpa och torrt som fnöske. Vill ha utsvävat leverne och äta musslor med skalen och buljongen rinner ner längst fingrarna, ner mot handleden. Ska vi rymma? Ska vi rymma du och jag? Jag vill ge en örfil åt Janten och jaga bort Husmor. Kom hit med hetta. Vi festar loss, släpper loss, vi skapar fettbildande vanor. Har snälla handflator som vill röra. Jag tar alla mina roller jag inte vill ha, men fick med köttbullararna och makaronerna. Bli som jag vill vara, som jag är när jag inte är MaskinSvenssonMammaKarriärFruDuktigKvinnaTillsJagStupar. Ska vi rymma, ska vi rymma du och jag? Sommarhud doftar. Brända solläppar smakar. Barn med blött hår. Ska vi rymma? Ska vi göra som man inte får? Öppna skatter som egentligen ska sparas. Till de där tunga dagarna längre fram.

PS: Mamma, du är bästa mamman.