Sanna, ett stycke samtidshistoria
Mormor Eva Hallman ska ta med Rasmus till lekparken. "Mina föräldrar är mitt stora stöd", säger Sanna Hallman. FOTO: Göran Ström
Foto: Göran Ström
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den frågan har jag fått ganska många gånger sedan Mitt i livet-starten den 19 mars år 1992.
Om någon undrar var jag hittade Sanna Hallman i dagens Mitt i livet-reportage så ska jag berätta att det var på Nordnytt. De hade träffat henne i samband med att de redovisade arbetslöshetssiffror. Det är sällan jag hakar på något som konkurrenter gör men det händer alltså. Roligast är om man kan vara alldeles ensam om de människor man skriver om tycker jag. Jag lyfter helst av allt fram alldeles okända personer.
Jag blev så förtjust när jag såg den positiva Sanna önska sig ett jobb efter lång tids arbetslöshet. När jag skulle kontakta henne så svarade hon inte i sin telefon men jag lämnade ett meddelande till henne i vilket jag berättade vem jag var och att jag ville träffa henne för ett reportage. Efter några timmar fick jag ett samtal från vår reception: Jag hade besök där. När jag gick ner stod Sanna Hallman där. Hon berättade leende att hon inte hade några pengar att ringa för utan att hon istället hade tagit cykeln från sitt hem på Tunastigen till Mediehuset. Därmed hade hon redan gett arbetslösheten ett ansikte: Hon hade inte pengar att ringa tillbaka för.
När vi sedan träffas hemma hos henne så säger hon: Det kostade ju lite att lyssna av meddelandet också. Sedan har jag lite pengar kvar på telefonkortet men de måste jag spara om jag skulle behöva ringa till Rasmus dagis eller till socialen. Jag måste prioritera de allra viktigaste samtalen.
När jag berättar om dessa Sanna Hallmans ord för en av mina arbetskamrater så säger han: Det där är ju ett stycke samtidshistoria.
Det är verkligen sant: Sannas historia är ett stycke svensk samtidshistoria.
Sanna måste vända på varje krona. Sina möbler har hon fått av snälla människor eller köpt billigt i andra hand. Hon köper knappt några nya kläder utan resonerar att hon gott klarar sig med de hon har åtminstone så länge som hon "bara går hemma". Hon lagar all mat själv av råvaror som inte kostar så mycket. Hon köper den billigaste kattmaten som finns på marknaden. Hon går aldrig ut och äter eller på fik. Hon går aldrig ut och roar sig. Att resa är inte att tänka på.
Sanna Hallman prioriterar alltid sonen Rasmus när det gäller investeringar. Hon visar glatt bollhavet i garderoben. Hon hittade en billig plastpool och billiga bollar i olika färger. På frågan om hon tror att det är något viktigt som hon inte kan ge Rasmus - något som barn i familjer med mer pengar får - har hon ett underbart svar: Nej, jag tror inte det. Rasmus skrattar varje dag.