I veckan har jag haft flera telefonsamtal med personer som velat förklara varför de röstade på Sverigedemokraterna i EU-valet.
Det är egentligen inte så konstigt eftersom jag tidigare i veckan skrev en krönika där jag just sade att jag gärna lyssnade och att jag trodde på samtalet före fördömande och förakt.
Således lyssnade jag och den röda tråden i det jag hörde var rädsla.
Jag är inte ett dugg förvånad. Rädslan och obehaget är det syre som får SD att andas. De utnyttjar den och gör allt för att spä på den.
För ett tag sedan läste jag en artikel av historikern Henrik Arnstad. Han redde ut den nya fascismens historia och dit räknade han utan att tveka in Sverigedemokraterna. SD, liksom alla andra nyfascistiska rörelser, använder i princip samma dramaturgi som Hitler gjorde: nationen står inför ett hot om förfall. En nationalistisk pånyttfödelse ska bota detta men först måste en cancersvulst opereras bort. För Hitler var svulsten judarna. För SD är det i första hand muslimerna.
Arnstad förklarade kraften i detta budskap: ”Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse”, skriver han.
När människor väl köpt skrämselbudskapet är de sedan mottagliga för ”lösningen”.
Det som skrämmer mig är just det: att allt fler norrbottningar gör det; ser invandringen som ett problem och inte en tillgång och möjlighet.
En fyrbarnspappa från Boden ringde. Det första han ville berätta var att väldigt många människor är besvikna över hur det blivit i Boden.
– Vi bodensare var inte beredda på det här. Det här är inte det trygga Boden jag växte upp i.
Redan där visade sig rädslan. Mannen hade inga siffror eller andra argument som styrkte oron. Men den fanns där. Förmodligen för att hans stad på kort tid och för alltid hade förändrats. Han pratade om sina barn och sin oro för vilket Boden de skulle växa upp i.
En annan man ringde, även han från Boden. Han berätta om hur Boden höll på att bli segregerat, som Stockholm, och att det inte fungerade. Han pratade om ett hjul som var i rullning och inte gick att stoppa.
De båda männen hade ytterligare en sak gemensamt. De sa att de egentligen motvilligt röstat på SD men att de kände att inget annat parti ville se ”problemen”.
Jag har inte svårt att se psykologin i detta. Att invandring och integration riskerar att bli problem när människor upplever att det är ”för mycket och för fort”. Att just bodensare upplever detta är inget konstigt. Det är den kommun som tagit störst ansvar i flyktingfrågan bland länets städer.
I veckan skrev Luleås kommunalråd Niklas Nordström en krönika i Göteborgs-Posten. Jag höll med om det mesta, framför allt att vi måste skilja på SD:s parti och dess väljare och att vi inte vinner på att förtränga och isolera väljarna.
Samtidigt kunde jag inte låta bli att bli störd. Anledningen var att Nordström ville lyfta fram Luleå som ett exempel på en stad där SD låg klart under riksgenomsnittet.
Det är sant och riktigt. Men det är även sant och riktigt att Luleå senast vägrade ta emot några flyktingar från Syrien. Vi hade inte plats, sades det.
Boden valde än en gång att öppna famnen.
Åter till historiker Arnstad. Såg han någon lösning på det fascistiska hotet? Jo, faktiskt. Han såg tre misstag i historien som inte fick upprepas. Därför:
1) Samarbeta aldrig med dessa partier. Det var så Hitler och Mussolini nådde makten.
2) Köp inte deras problembeskrivning. Att Tyskland köpte att judarna var ett problem i stället för en tillgång var början på katastrofen.
3) Våga kalla dem för vad de är – fascister.
Jag vill lägga till en punkt: de gånger invandringen innebär problem måste det kunna diskuteras som allt annat i samhället.