När jag sitter och skriver på reportagetexten om Pia Johansson får jag ett telefonsamtal.
Det är en förtvivlad kvinna som ringer. Hon frågar om det är jag som skriver om psykisk ohälsa. Jag svarar att senaste Mitt i livet handlade om det och att jag arbetar med en ny text i ämnet. Kvinnan vill att jag ska skriva om det som hon har att berätta. Sedan forsar orden ur henne i nästan en halv timme. Hon är mormor till en ung man med svår adhd. Han har fått medicin för det men så när han lockades att ta narkotika också så bestraffades han enligt mormodern av psykiatrin genom att adhd-medicineringen plockades bort. Barnbarnet började då "självmedicinera" med narkotika. På ett behandlingshem där han skulle vara i sex månader bodde personalen i ett annat hus och de som behandlades kunde ringa efter narkotika flera gånger. Sedan när den unge mannen kom tillbaka till sin hemort hade socialförvaltningen inte hunnit ordna med varken bostad eller jobb. Han kom tillbaka till sin mamma. När sjukvården inte ville hjälpa honom så skaffade han sig narkotika på gatan. Mormodern beskriver det också som att hennes barnbarn blir så jobbig att ha att göra med utan medicinering att han har svårt att få andra vänner än missbrukare.
Mormoderns ord flödar ur henne likt en starkt strömmande flod. Emellanåt blir det alldeles tyst. Det är när rösten sviker henne och gråten bryter fram. Värst blir det när hon ska berätta om barnbarnets självmordsförsök Jag hör att hennes bröst är fyllt av gråt.
Det är efter åtta månader inom öppenvården som barnbarnet en dag hittas liggande i gräset utanför mammans bostad. Han har försökt ta sitt liv genom att skära sig i armarna. Han överlever och skickas på tvångsvård...
Just nu är den unge mannen på ett behandlingshem. Han ska vara där i tre månader. Sedan ska han återvända till hemorten. Hans mormor tror inte att det sociala lyckas få fram bostad och jobb åt honom den här gången heller utan att han får återvända till mamman och så småningom också till sina missbrukarvänner. Mormor fruktar det värsta: Att hennes trots allt älskade barnbarn ska göra ett nytt försök att ta livet av sig – och lyckas.
Mormodern upprepar hela tiden sin högsta önskan: Att psykiatrin ska sluta straffa hennes barnbarn och skriva ut adhd-medicin åt honom igen. Då skulle han sluta att "självmedicinera" med narkotika. Hon säger: "Psykiatrin ska väl inte bestraffa människor. Det är väl andra instanser som ska göra det. Psykiatrin ska hjälpa även om patienten gör ett fel. Det går inte att straffa fram en förbättring".
Hon har kämpat för sitt barnbarn i åtta års tid. Hon berättar att hennes dotter, det sjuka barnbarnets mamma, har gått i väggen av sin ständiga kamp och oro.
Med största förtvivlan i rösten ber mormodern mig att skriva om det som hon berättar. Hon vill ropa ut att hennes barnbarn håller på att förgås och att hans mamma och hon som mormor är helt slut. Jag svarar att jag kanske kan göra det i min krönika. Jag talar också om för henne att jag känner starkt för henne och beundrar hennes kamp för barnbarnet. Kvinnan avslutar samtalet med att säga: Tack för att du har lyssnat på mig i alla fall. Tack för att det fanns någon som lyssnade.
Kvinnans samtal blir kvar i mig. Jag funderar på hennes, hennes dotters och inte minst barnbarnets situation.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att allting ska ordna sig. Att den unge mannen ska få den hjälp som han behöver, lyckas ta sig ur sitt missbruk, få en bostad och ett jobb och ett gott liv. Att mamman och mormodern ska få komma till ro och kunna njuta av livet.
Jag önskar att allt ska bli bra och att de alla ska "leva lyckliga i alla sina dagar".
Jag hoppas på ett sagolikt slut.
.