När jag fick höra om planerna på en reportageresa till hemtrakterna väcktes mina minnen. På ett ögonblick satt jag i pappas sandgula Saab på väg mot orten med det dramatiska namnet.
Dennewitz – spänningen bubblade i mig.
Bilder av hur vi hämtade upp min pappas arbetskamrat, Bror, fladdrade genom mitt huvud. Hur vi styrde upp efter de branta vägavsnitten i Malmberget och vidare efter Kaptensvägen.
Lördagarna var vikta för det lilla samhällets bastu. Där samlades gruvarbetarna efter en hård arbetsvecka nere i mörkret.
Jag minns förväntan när tvåtaktaren puttrade mot gruvsamhället.
En anledning var lika enkel som spännande för en liten grabb.
Min pappa hade nämligen åkt på fortkörningsböter efter omläggningen till högertrafik, hösten 1967. På otaliga vägsträckor runt om i landet var hastigheten nedsatt i en ambition att förebygga olyckor.
Ett av dessa vägavsnitt var vägen in till Dennewitz.
När pappa svepte genom kurvan mot gruvorten missade han att en polisbil låg bakom.
När jag var nog stor att följa med, då fanns den händelsen i mitt huvud när vi satte oss i bilen.
Spänningen var total när vi svängde in från korsningen i höjd med längdskidstadion, Kaptensgården.
Känslan av hur jag knästående i baksätet sökte med blicken efter polisbilar kan jag på ett ögonblick framkalla igen, trots att det är så länge sedan.
Hur Bror leende vänder sig om från passagerarplatsen och säger: "Det är nog bäst att vi inte kör för fort, om polisen skulle vara i farten."
I bastuns satt jag sedan på en av lavarna och lyssnade.
Där, i den fuktiga värmen, fortsatte gruvarbetarna att bryta malm.
Där lyftes tankarna om vansinniga arbetsvillkor och om maktgalna gruvfogdar. Om dåligt berg och om fasansfulla olyckor.
Skulle inte förvåna mig om det var i bastun i Dennewitz som de stora dragen målades upp, under åren innan gruvstrejken.
I dag finns ingenting kvar.
De sista familjerna flyttade 1969 och under många år var det bara skolbyggnaderna som vitnade om liv och rörelse i en annan tid.
Johnny och Gunborg i reportaget här intill är två av dem som tvingades flytta.
I dag går det inte ens att ta sig fram till den korsning som var så spännande för mig som barn.
Dennewitz är ett de samhällen som offrats i spåren på gruvbrytningen, för att vår välfärd ska säkras.
Men har det varit värt priset? Det är en fråga vi bör ställa en dag som denna när vi väcker liv i Dennewitz för en dag.
Jag är tveksam.
Malmberget kommer att få ett värdigt liv i lite drygt 100 år innan låset i stängslet trycks ihop och nyckeln kastas ner i ett mörkt schakt.
För Dennewitz blev det bara 60 år.
Priset för gruvbrytningen och framställningen av järnet har vid sidan av denna verklighet varit en miljömässig katastrof, som vi får betala för i dag. Notan har också innehållit död och elände.
Norrbotten är full av hörselskadade före detta gruvarbetare som hankar sig fram med svårt sargade kroppar.
Hur är det med mig själv då?
Nej, jag är inte ett dugg bättre än någon annan.
Jag kör till exempel en Volvo som är gjord i material utvunnet från mina gamla hemtrakter.
Det kanske är lätt för mig att gnälla, en dag som denna när Björn Engström berättar historien om Dennewitz samtidigt som bilder av ruinernas Malmberget läggs ut i sociala medier.
Men det handlar om identitet. Och visst fasiken hade jag kunnat vara utan Volvon.