Jag skickade iväg bonusdottern på hockey i torsdags. Det var inte första gången hon var på ishallen, men det var första gången hon stod på H i ensamt majestät. Hon hade många frågor innan (hur gör man? Hallå vilken väg ska jag ta och vars säljer de halsdukar? Måste jag skrika?) men efteråt var hon på sitt lilla tonårstruliga vis både tillfreds med upplevelsen och sin egen insats, om än inte med spelarnas.
Om hon sjöng, om hon skrek? Absolut. Men inga fula ord. Enligt uppgift.
Jag är gammal, men inte så gammal att jag inte kommer ihåg de första gångerna jag stod på apberget. Snuset på balken i taket, hur publiken delade sig som Röda Havet framför Moses när Glenn kom släntrandes uppför trappan, vrålen om zebrakräk nerifrån staketet mot uppgången och lukten av kaffe med bakficksvarm gök. Allt det där minns jag klart och tydligt, men jag har inga minnen från matcherna på den tiden. För mig var det aldrig det som var det viktiga. Gemenskapen på läktaren var det som etsade sig kvar.
Ingen ska komma och påstå att allt var bra. Håkan Loob var homosexuell, Håkan Södergren hånades för sitt tappade hår och vad som skreks om Patrik Ericksson tänker jag inte skriva. Saker har tack och lov förändrats. En sak är dock densamma – gemenskapen lockar.
Vi pratar ibland om hur viktigt det är att få med alla kön, klasser och samhällsgrupper i idrotten, eftersom det skapar både större utbud av talanger och större utbud av drivna och drivande människor inom idrotten. Men vi ska inte heller underskatta hur viktiga supportrarna är. Absolut, för att skapa energi hos spelarna – men också för att rekrytera människor utanför den redan existerande massan av hockeyfrälsta.
Inte åker bonusdottern till ishallen på grund av att hon är så oerhört intresserad av idrotten.
Inte fan är det tack vare mig.
Det handlar uteslutande om att positiva krafter på Luleås ståplatsläktare skapat drag som skapar intresse. Nu lockar de helt nya människor till idrotten. Där står de med nyinköpta halsdukar, skriker och sjunger – och nu vill hon ha årskort.
Min bonusdotter kommer, sannolikt, inte att bli vår nästa landslagsstjärna i ishockey. Men om tio år kanske hon blir Luleås första kvinnliga klubbdirektör. Om tjugo år kanske hon är landslagstränare. Om tretti kanske hennes världsomspännande imperium är så välmående att hon smäller upp en ishall i varje stadsdel.
Idrotten ska vara en sammanlänkande kraft som spänner över alla kulturer, samhällsklasser och personligheter.
Ingen ska, någonsin, lämnas utanför. Precis som för 14-åriga hockeyspelare är det komplett omöjligt att avgöra vem som blir en framtida stjärna – på eller vid sidan av planen.