Alex Haley skrev boken och 1980 blev Kunta Kinte en av mina tidiga tv-hjältar. Den spännande serien i åtta avsnitt hett, precis som boken, Rötter och var en historisk skildring av det amerikanske slaveriet. Skrämmande, rått och nära skildrat. Jag glömmer den aldrig.
Precis som jag aldrig glömmer mina egna rötter i denna tid av rotlöshet. Jag är stolt över att högt kunna säga att jag är från Jokkmokk, det är mitt hem, var jag än befinner mig.
Jag har alltid sagt att jag åker hem när jag åker hem. Jag har fått lika många frågor hur jag kan påstå att jag åker hem, när jag i själva verket åker bort.
Det är så enkelt, svarar jag då, mina rötter finns och förblir i Jokkmokk. Det är min mylla, min jord, mina gator, mina torg, mitt för alltid i det eviga.
För några veckor sedan hamnade jag vid en gigantisk myr, utanför att mindre samhälle i Norrbotten. Vi kan säga att myren heter Vasikkavuoma, att samhället heter Pajala och att rotmannen jag träffade vid elden vid myrens kant heter Björn. Det blir enklast så.
Vi stod där, lukten av björkveden i brasan var precis så där djup och rik som en eld i skogen på björkved bara kan vara. Björn kokade riktigt kaffe och så fann vi oss där. Varandra. Stirrande ut över den väldiga myren med de 70 slåtterladorna som timrades i slutet av 1800-talet.
”Det är fint att komma hem. Vet du att jag ändrade min syn på myren när jag förstod varför renen alltid går ut där. När jag förstod att det var för att få svalka, vindarna och slippa insekterna. Då försvann det där att det bara är surt och blött och jäkligt. Det blev hemma det också”.
Tror ni mig om jag lovar er att det i samma stund kom fyra renar knatande ute på myren..? Kanske inte, men så var det, i sanning. Och jag förstod precis vad Björn menade och jag bara log där, i hans hem, vid hans rotsystem.
För jag kan tro och känna att det har betydelse. Jag kan uppleva att många, många, inte minst bland våra ungdomar, är rejält vilsna i dag. De irrar omkring i den digitaliserade världen där du enkelt kan skapa dig dina egna rötter i det som kallas personliga nätverk. Mycket värt det också men det kan kanske svikta en del när det inte är uppenbart varför egna tankar och handlingar inte alltid är helt greppbara och svårbegripliga.
Rotlöshet skapar identitetslöshet och utan identitet blir livet svårare. Även om jag helt är för den rörlighet och den öppenhet som finns i dag och som i sin tur ger våra unga alla möjligheter att se andra delar av klotet, uppleva andra kulturer, vidga sina vyer, låta rötterna växa långt, långt. Det är bra. Men för mig, och Björn, är det som själslig balsam att ha en egen horisont att åka mot, att komma hem till. Insikten som Björn fick vid myren slog mig med kraft för ett år sedan när öde, slump och, ja vi kan kalla henne Annika, slog sig samman och tog mig hem. I tre hela månader. Plötsligt stod jag på trappan i grannhuset till farfars kåk där pappa och hans bröder växte upp, ett stenkast från the hood i järnvägsskogen som var vår mystiska lekplats med höjdhoppsställning och längdhoppsgrop.
Där stod jag och djupandades medans tårarna bara rann. Och visst hade jag vetat det, visst hade jag sagt det så många gånger men just i den stunden var självklarheten bara den enklaste av sanningar – det är hit jag kommer när jag kommer hem.
Vad jag vill säga? Ja, kanske att rötter hjälper en att stå lite stadigare, i tider av rotlöshet. Och att jag är tacksam.