Nu har jag varit irriterad i snart en månad. Bakgrunden är följande: Naturvårdsverket har nyligen fått uppdraget att utreda de svenska jakttiderna, åtminstone vart sjätte år. I år var första gången på två decennier som detta gjordes och i den utredningen stod inga tveksamheter kring nuvarande tidsbegränsning av ripjakten att finna. Tvärt om – verket ansåg att det gick utmärkt att öka jakttiden, åtminstone nedan lappmarksgränsen. I remissrundan hade inte heller jägarnas olika intresseorganisationer, Länsstyrelsen i Norrbotten, eller Sametinget några invändningar mot att jakten skulle fortsätta till 15 mars, som den brukar göra. Välrenommerade fågelforskare anser att ripstammen håller sig stadig och definitivt inte hotas av jakt, det är desto mer sannolikt att naturliga predatorer skulle kunna skapa populationsdippar.
Kvar att yttra sig var Birdlife Sverige, organisationen tidigare känd som Sveriges ornitologiska förening, samt Naturskyddsföreningen, vars princip för all jakt är att svenskt vilt ska vara fridlyst om det inte är absolut nödvändigt. De båda hävdade att det bara skulle gå att jaga ripa fram till 15 februari.
Dags att gå till beslut i ämnet. Följde regeringen majoritetens linje? Gjorde man som de lokala instanserna tyckte? Gjorde man som samerna ville?
Rätt svar: Nej, nej och nej.
Gjorde man som fågelskådarna på Öland ville?
Ja.
Ni ska ha fullständigt klart för er att jag talar i egen sak här, ripjakten är en av de stora händelserna på året för mig och jag har jagat fågel i fjäll och skog sedan jag tog jägarexamen för snart 30 år sedan. Vårjakten på ripa är en högtidsstund. Att ta skotern långt bort från väg och mobiltäckning, lägga sig i en ark eller renvaktarstuga och vakna av ripknattret på morgonen är så nära nirvana jag kommer. Att vandra, skildra och klättra längs branterna i vårsolen för att komma inom skotthåll med salongsgeväret är svårt – men också oerhört tillfredsställande de få gånger det lyckas.
Med de nya reglerna är detta ett minne blott.
Men, är det inte bara att jaga när man får, undrar ni? Nja. Dels finns det många som tycker om att genomföra vårjakten med hund – även jag, ibland – och i januari och februari är det helt enkelt för kallt att springa naken på fjället, oavsett hur lurvig du är. Det är till och med för kallt, eller blåsigt, eller snöigt, för att ens ta sig till fjället om du inte vill riskera liv och lem. Det finns en anledning till att vi generellt jagar sista eller näst sista veckan, det är först då det faktiskt är genomförbart att vara utomhus i fjällmiljö. I våras hade vi ändå 30 minusgrader första veckan i mars, men eftersom det varken var vind eller snö gick det bra. För det tredje har vi något så enahanda simpelt som dagsljus, eller snarare bristen av detsamma, att ta med i beräkningarna. I mitten av mars är det ljust från nio till fyra, ungefär. I mitten av februari betydligt kortare än så.
Är du beredd att packa bil och släp fullt, köra 30 mil, släpa med dig hund och ett halvt bohag ut i fjällen – för att jaga ett par-tre timmar om dagen? Inte jag.
Allt detta hade valfri norrbottnisk jägare kunnat berätta för regeringen – om den varit nyfiken, om det hade funnits någon som helst vilja att ta reda på hur ett framtida beslut skulle påverka. Om det funnits en enda norrbottnisk jägare i regeringen eller regeringens närhet – det finns säkert plats att gömma undan någon i en departementsskrubb tills hen behövs – hade de kunnat bli upplysta om verkligheten.
Den viljan fanns inte – men det märkligaste av allt är ändå att ingen kan säga varför beslutet tagits.
Landsbygdsminister Jennie Nilsson säger att ”det handlar om att balansera intressen” men kan inte säga vilka intressen och varför de intressena ska tillgodoses. Ännu mer oroande är att inte ens Bodens kommunalråd Claes Nordmark, som efter sin tid med den förra regeringen får antas ha goda kontakter i Rosenbad, kan få fram någon anledning till beslutet via sina kontakter. Det är som att regeringen haft after work och kastat pil på en kalender för att komma fram till ripjaktsdatumet.
Det är sannolikt ett av de mest verklighetsfrånvända besluten någonsin och i det stora hela spelar det ingen roll. Jag vet ungefär hur många vi är som brukar jaga ripa på vårkanten och våra röster kommer inte att fälla någon regering. Men det här öppnar upp för en olustig frågeställning: Om det är så här det går till när vi har koll – hur är det då när vi inte har det?