Ibland får en människa, i det här fallet jag, förmånen att uppleva något storslaget. Den här gången gäller det en tågresa som får till och med norra Sveriges halvknackiga infrastruktur att blekna.
Jag behöver resa från San Franciscobukten i Kalifornien ner till min gamla hemstad några timmar söderut. Utan förseningar ska resan ta närmare sju timmar, för en sträcka som ungefär motsvarar Kiruna-Luleå. Det är en imponerande långsamhet, men jag tycker om amerikanska tåg; det fanns en tid när jag tjatade om det som en järnvägsmissionär. De har breda säten, ofta gratis wifi och utfällbara fotstöd som gör till och med sittvagnssätena till skapligt bekväma sovplatser. Större väskor går att checka in utan extra kostnad, och vyerna utanför fönstret kan ge vem som helst stora skälvan.
Men det är fem år sedan jag var här sist. Minnet är förgängligt.
Det börjar redan på perrongen. Det finns flera digitala avgångstavlor, men de i stationshuset visar bara lokala pendeltåg och det på perrongen visar bara dagens datum. Att mitt tåg är 29 minuter försenat framgår därför inte förrän 27 minuter efter avgångstid, när stationspersonalen ropar ut i högtalarna att tåget är på ingång. Två konduktörer ombesörjer min ombordstigning – en kontrollerar min biljett, och en annan står några meter längre fram för att förse mig med en handskriven lapp med besked om var jag ska sitta.
Så börjar resan. Samtliga toaletter på vagnens två våningar är ur funktion, så passagerarna här får vackert knata över till nästa vagn för att lätta på trycket. Där är i stället luftkonditioneringen trasig; resenärerna sitter med tomma blickar och glänsande pannor i kalifornisk julivärme.
Tåget stannar till på verkstad för att försöka åtgärda såväl toalett som temperatur, men jag ser det halvdussin mekaniker som rycker på axlarna och skakar på huvudet där ute och förstår varthän det barkar. Vi reser vidare. Tre timmar in konstaterar jag att vi rört oss mindre än fem mil.
Många av mina medresenärer har vid det här laget varit ombord i över 24 timmar och tycks vara på bristningsgränsen. Tvärs över gången lyssnar en kvinna på musik ur telefonen utan hörlurar, samma låt om och om igen. Smörsång. Någon rad bort beklagar sig ett par väninnor över att dagens mammor inte slår sina barn. Väninnorna har båda bedårande barnbarn som är i stort behov av ”a good beating”, men döttrarna vägrar komma till insikt.
Kvinnan på sätet bredvid mitt sitter oftast framåtlutad och pratar med någon som inte är jag, men ber mig vid ett tillfälle att sluta utöva telepati. Senare får jag veta att jag ska hålla mig undan, annars stämmer hon mig upp över öronen.
Med jämna mellanrum skär ett tjut genom luften, från en femåring som målar vattenfärg med en kvinna hon träffat på tåget. Barnet tycks precis ha upptäckt sina egna lungresurser och sätter dem på prov vid minsta glädjeämne eller besvikelse. Ingen hyschar hen förrän telepatikvinnan bredvid mig lägger huvudet i händerna och vrålar att Snälla snälla snälla få slut på skriken. Vi har kanske inte varit på samma våglängd under resans första timmar, men nu sänder jag henne ett telepatiskt tack.
Tåget kryper fram. En halvtimmes försening blir en, blir två. Plötsligt minns jag: Det här har hänt förut. Oförklarliga förseningar, eftersatt underhåll – och det är när tåget slipper verkliga problem.
Efter nio timmar av krypkörning och smockan-i-luften-stämning får jag äntligen kliva av på min station. Jag är varm, jag är trött, jag är kissnödig. Jag andas in, djupt. Jag längtar hem.