Jag: ”Ja, tjena. Det var jag som skulle ha en skrivmaskin på underarmen”.
Tatueraren: ”Tja! Just det. Jag har ritat upp ett förslag åt dig”.
Jag: ”Snyggt! Men… Vad är det som kommer ut genom den?”.
Tatueraren: ”Flames, så klart. Det behövs något för att fylla ut hela armen”.
Jag: ”Men jag vet in…”.
Tatueraren: ”Jo, fan. Det här blir asbra. Vi kör på lite sjysta flames”.
Jag: ”Okej då”.
Tre timmar och 3000 kronor senare hade jag fått hela min högra underarm invirad i gladpack och Helosan. Under den ljumma cocktailen av blod, plast och hudkräm gick det mycket riktigt att skönja en skrivmaskin i sin fulla prakt.
Men ut ur den vällde också något som till och med hade fått Hönan Agdas sexualdrift att mojna. Det som skulle föreställa ”lite sjysta flames” såg snarare ut som en ihålig, illröd, borreliabesudlad tuppkam från helvetet.
Som ni säkert förstår lämnade jag tatueringsstudion med bestämda steg, gråten i halsen och tio ny bekymmersrynkor. I farten förklarade jag klart och tydligt att det här blev ”hur bra som helst”.
Mitt namn är Max Wiik. Jag är 27 år gammal och jag är paniskt konflikträdd. Det är min stora nyckel till oändlig framgång.
Jag har inga som helst vetenskapliga belägg för följande påstående. Men det KÄNNS som att människor i större utsträckning än någonsin pratar om psykisk ohälsa. Jag vet inte hur många sommarprat som bara i år publicerats med peppiga entreprenörer som öppnat upp sig om sin utbrändhet. Eller hur många krönikörer som krävt att vi måste börja ta även den psykiska ohälsan på allvar. Inte bara den fysiska.
Jag är den förste att hylla det. Jag har själv författat ett blogginlägg om mina egna bekymmer. Och för varje gång det skrivs eller pratas om psykiska besvär kommer samhället närmare en avstigmatisering av ämnet.
Men någonstans går ändå min gräns. När Viktor Frisk (som jag inte för mitt liv kan förstå varför han är känd) skrev boken ”Min Superkraft” om sin ADHD-diagnos och envisades med att forcera in det efter varje framträdande i Let’s Dance i vintras, ja, då brann det för mig.
Eftersom jag själv saknar tolkningsföreträde gällande bokstavskombinationer vill jag inte ge mig in i någon detaljerad medicinsk debatt. Men jag kan inte låta bli att undra: Hur i allsin dar kan en daglig kamp för att få ihop ett vettigt liv vara en superkraft? Hur kan glorifieringen av en diagnos underlätta livet för den drabbade?
Jag har som sagt ingen erfarenhet av bokstavskombinationer, där kan jag bara gå till mig själv och det som begränsar mig i mitt liv.
Känns det som en framgångssaga när jag inte vågar be bagaren om en ny pizza efter att han lämnat hälften av sitt mjöliga näshår i tomatsåsen?
Är jag en vinnare när jag inte vågar stå upp för mina egna åsikter under lågmälda ordväxlingar med bekanta personer?
Går det att jämföra med Stålmannens lasersyn när jag under ett halvårs tid låg vaken till 05-06 om nätterna och brottades med panikattacker?
Min konflikträdsla kan knappast klassas som psykisk ohälsa. Men lik förbannat så är det något som begränsar mig i min vardag. Precis som panikångest också gör.
Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till något positivt. Jag hade gladeligen sluppit oroskänslan som sprider sig i bröstet varenda gång jag sätter mig i ett flygplan. Och jag önskar att jag kunde stå upp för mig själv när någon ifrågasätter min yrkesmässiga kompetens eller att jag skulle våga uppmärksamma kassörskan på att jag faktiskt fick 20 spänn för lite tillbaka.
Jag hade älskat att vara den killen – men det är jag inte. Nu är jag istället han som lät tatueraren korsa en Royal-skrivmaskin med en stridstupp, föreviga det på min kropp och sedan gav karln en high five på vägen ut.
Vilken jäkla framgångssaga.