Den amerikanska långköraren ”Rupaul’s Drag Race” var för mig en viktig väg in i den queera världens alla uppror mot strikt könande och heteronormativitet – och när nu en svensk version haft premiär har jag skämskudden nära till hands. Med ett program som ”Drag Race” – fyllt till brädden med bitsk humor, tvetydigheter, queer värme och politisk skärpa – finns det så många fallgropar för en svensk produktion att rasa ner i. Det kan bli tandlöst, humorbefriat, enahanda, skämmigt eller … alldeles, alldeles underbart.
Underbart skulle jag i och för sig inte kalla det riktigt än, så här två avsnitt in i det Robert Fux-ledda ”Drag Race Sverige”. Men programmet har hittills om inte flaggan i topp så åtminstone stolt vajande på halv fjong. Redan när de tävlande drugorna i sin första miniutmaning klampar in i en vackert uppdukad midsommarlunch och står det klart att hjärnorna bakom den svenska upplagan fattat vad det handlar om. Drugor, programledare och domare skojar hämningslöst med otaliga nationalklenoder – en traditionstyngd högtid, en älskad barnboksfigur (även om SVT är noga med att inte namnge Pippi Långstrump, dalahästen, Vasaloppet, björkarnas stad, skånska förortstanter som älskar ”juvejlörrr” och självaste kungahuset.)
Det är förstås en karaokeversion av det amerikanska originalet, men dragkulturen lämpar sig sällsynt bra för karaoke. På sin tid var ju det amerikanska originalet en kärleks- och hånfull satir av dokusåpor som ”Top Model”. Rupauls gravallvarliga programledarpersona var delvis en hyllning till Tyra Banks parodiska allvar när någon modellaspirant skulle slås ut. På samma vis funkar Robert Fux leverans av Rupauls välkända repliker (”Mima för era liv!”, ”Glöm inte att fuxa till det!”) med lika delar överdådigt allvar och ögonglimt alldeles utmärkt. Och campdrottningen Elecktras catchphrase ”Synn å slänga juh” gör mig alldeles fnittrig.
Då och då påminns jag också om varför jag fastnade för drag. De tävlande representerar ett brett spektrum av vägar in till drag – dragpersonan kan vara rent artisteri, en del av ett genuint könsuttryck eller ett sätt att sparka bakut mot allt som anses skamfyllt eller pinsamt. Redan i första maxiutmaningen plockar Umeåqueenen Antonina Nutshell fram den del av hennes kropp som varit mest laddad med skam under uppväxten: ”mansbrösten”. Gesten är dubbelt gränsöverskridande: det är tabubelagt att blotta sig på det viset både för den ”prinsessa” Antonina just då gestaltar, och för mannen som döljer sig därunder. Inställningen minner om ett citat ur klubbkidfilmen ”Party monster”: ”Råkar du ha en puckelrygg – släng lite glitter på den, stumpan, och dra ut och dansa”.
Det frustrerar mig att ett sådant här program ska behöva kännas radikalt våren 2023. Att jag förvånas över att höra namn som “Admira Thunderpussy” och ”Santana Sexmachine” i tv när konservativa politiker på alla möjliga nivåer rasar över drag- och queerkulturens vägran att rätta in sig i propra, pryda heterosexuella led. Egentligen hade programmet kunnat gå längre – släppa in dragkings i värmen, på allvar experimentera med genderfuck, våga visa upp ännu mer av den smuts och kompromisslöshet som gör drag till en så politiskt potent konstform.
Jag hatar att ett program som det här ska behöva kännas modigt, men varje söndag är jag väldigt glad att det finns. Roligt, elakt, internt och ohemult queert – och föder ett sug även hos mig att slänga glitter på puckelryggen och ge mig ut.