Greenwich village, New York den 28 juni 1969. Polisen gör som många gånger tidigare en razzia mot The Stonewall inn, en klubb för homosexuella och transor. Tillslaget var en del i en aktion över hela staden för att slå ned mot den homosexuella livsstilen. Det var vanligt över hela USA under den här tiden. Gayrörelsen var underground och den här typen av tillslag hade lagen på sin sida. Till exempel var det förbjudet med crossdressing, det vill säga att klä sig i motsatta könets kläder. Jobbigt läge om det hade varit så idag - varenda möhippa och svensexa skulle sluta i arresten.
Men den här gången hände något. Man slog tillbaka. Razzian på The Stonewall inn var starten för flera dagars upplopp för homosexuellas rättigheter. Ett år senare, den 28 juni 1970, hölls de första prideparaderna i New York, San Fransisco, Los Angels och Chicago.
42 år senare marscherar 1 000 personer genom Luleå i vår första egna prideparad.
Under helgen har Luleå skimrat i regnbågens färger. Föreläsningar och debatter har avlösts med skönt parkhäng, fotboll på storbilds-TV och musik. Jag och familjen har spenderat en fantastisk helg i Stadsparken. Men vänta nu? Pride är väl inget för mig? Jag som lever den så kallade heteronormen. Vit man, check. Medelålders, check. Två barn, check. Sammanboende med en kvinna, check. Fan, jag kör ju till och med en kombi. Vad kan jag möjligen få ut av att hänga på HBTQ-festival?
Förutom att jag gillar att umgås med mina vänner, har jag velat delta för mina barns skull. Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe för dem att lära sig tolerans, solidaritet, jämlikhet och människovärde än på en pridefestival. Eller kärleksfestival som min femåring kallar det.
Det må vara fyrtio år sedan priderörelsen startade och vi har kommit ganska långt. Men fortfarande finns fördomarna kvar. Pride handlar om att få vara den man är. Att inte bli dömd eller särbehandlad för att det hänger en snopp under kjolen eller för att man älskar en människa med samma kön som en själv. Men det är lika viktigt att för oss som inte tillhör HBTQ-rörelsen att delta. Särskilt med våra barn. Varje dag brottas man som förälder med frågor om hur man får, ska eller förväntas vara. En dag sa dottern: Tjejer gillar inte att leka med lego. Hon har älskat lego sedan hon var ett. Varför, frågade jag. Det visste hon inte. Någon hade bara sagt det. Och de där frågorna kommer hela tiden. Kan killar ha nagellack? Får tjejer åka skateboard? De säger att jag har pojkfrisyr.
Det börjar alltid med barnen. De litar på oss vuxna. Våra värderingar blir deras sanning. Och ännu viktigare. Det de ser finns. Nu har vi sån tur att i vår bekantskapskrets finns både regnbågsfamiljer och schlagerbögar. Barnen ser dem, alltså finns de. Inget konstigt med det.
I HBTQ-debatten snackas det mycket om norm. Men vad är norm? Eller i det här fallet social norm? Det är ett begrepp som avser underförstådda förväntningar och regler i en social gemenskap. Norm har alltså egentligen inget att göra med hur många som lever svennebananliv med idol och tacos på fredan. Eller hur många som klär sig i drag och dansar loss på Make out samma kväll. Det handlar om hur vi värderar våra respektive livssituationer.
Homosexuella, bisexuella, trans och queerpersoner kommer nog alltid vara en minoritet. Men genom att göra pridefestivaler till en familjefest för alla, kommer våra barn växa upp med en normativ syn på att man faktiskt kan älska en människa av samma kön. Jag har under hela helgen varit avvikande från normen. Jag har inte blivit dömd för min sexuella läggning. Jag har inte blivit avvisad. Jag har inte blivit trakasserad. Jag blev inte nekad att gå i paraden. Däremot har jag fått känna mig i underläge. Jag har fått visa för mina barn att alla människor har lika värde. Att kärleken är det viktigaste. Jag känner att jag har gjort skillnad som har deltagit trots, eller kanske tack vare, mitt heteronormativa leverne.