En mandatperiod går nu mot sitt slut. Budgetarbetet inriktas mot valåret, fokus ligger på att presentera vad som hänt de senaste åren. Heltids- och deltidspolitiker med ansvar kan inrikta sig på att plana ut inför valrörelse och beskriva en förvaltning som vore den lyckosam. Samtidigt vässar oppositionspolitiker klor, armbågar och argument för att beskriva hur mycket bättre de skulle varit – och kommer att bli – om de skulle få väljarnas förtroende att leda och styra.
Nu arbetar valberedningar och valkonferenser inför situationen efter valen till riksdagen, regionen och kommunen.
Det är flera hundra människor som ska vägas och mätas efter lämplighet och förmåga som politiker.
Samtidigt får vi besked om vilka som inte ställer upp till omval. De mest uppmärksammade, är förstås de som petats från att bli toppkandidater på listor eller i de positioner de kandiderat till. Vissa är politiska veteraner som hållit på från den tid när jag kände mig ung. Andra har precis klivit på politiska uppdrag men väljer ändå att avsluta sina kandidaturer.
Här finns det skäl att stanna upp och fundera.
En av de grundläggande principerna i ett system för folkstyre är att uppdragen inte är på livstid eller ska kunna räknas med. Såväl genom valutslag, som genom partiintern demokrati kommer det att växla människor bland uppdragen.
Dagens situation är inte bara av godo, kryddad med solsken, höga principer och vackra visioner. Många är de politiker som startat med att engagera sig för samhället, bara för att nästan direkt upptäcka att det inte var som de väntat sig.
Vi har knappt hunnit lära oss namnen på de som styr över vår offentliga verksamhet, innan namnet på en förtroendevald man aldrig sett tidigare, ska memoreras.
Många förtroendevalda vittnar om att de villkor som finns för att vara politiker på heltid inte är långsiktigt hållbara.
Det ställs krav som inte är förenliga med att leva ett vanligt liv, samtidigt som tonen mellan politiker och i politisk debatt är mycket hårdare än jag minns den från drygt 15 år sedan, när jag själv var heltidspolitiker.
I det granskande samhällsmagasinet på tv ställdes vi under förra veckan inför berättelsen om hur beskyllningar och i det närmaste karaktärsmord drabbade landstingspolitiker i Västernorrland. Det började med rätt sensationella inslag för att belysa en BB-nedläggning, med kurser i bilförlossningar i ensamhet och svår kyla. Snart övergick det till rätt obehagliga påhopp på enskilda människor med politiska uppdrag.
Just nu verkar vi förskonade från de värsta påhoppen i vårt län, även om det även här stundtals går hett till. Ändå behöver vi söka orsaker till varför det verkar så svårt att få kontinuitet bland de allra högst politiskt förtroendevalda. Jag tror att såväl problemen som lösningarna finns i omgivningen kring de heltidsarvoderade förtroendevalda.
Det är alltför få som står till förfogande och det saknas ofta konkurrens om platser som behöver fyllas av fritidspolitiker. Partierna har inte lyckats vända medlemsbortfallen och idag är vägen nästan sensationellt kort mellan det att man engagerar sig politiskt, tills dess man kan få ett förtroendeuppdrag på heltid.
Vi behöver se över villkoren och förutsättningarna för de politiska förtroendeuppdragen. Samtidigt behöver vi nog också lyfta fler av debatterna från den personliga nivån till de sakfrågor som borde diskuteras.
Med bättre klimat för demokratin, tillåts den spira. Det är viktigt oavsett vilken politisk riktning som vi bekänner oss till.