I tisdags såg jag att en av stadens större idrottsföreningar serverade ”pannkakor” till lunch i sin restaurang. Klubben twittrade ut menyn, som man brukar göra, och jag reagerade, som jag inte brukar göra.
Varför?
Därför att någon gång får det vara nog. Här sätter jag ner foten. Här går den tunna röda linjen mellan civilisation och barbari, mellan kunskap och ignorans – och det är tydligen upp till mig att förklara sakernas tillstånd för den breda allmänheten.
Så. Pannkaka gör vi i ugnen. Plättar gör vi i stekpanna. Småplättar gör vi i den speciella stekpannan med små runda fack. Klartecken? Nähä.
Debatten kring de olika mjölrätternas namngivning har pågått sedan mammutarna betade i Bredåker. Det finns en röststark kontingent som påstår att det egentligen heter ugnspannkaka, pannkaka och plättar i redan nämnd ordning. Jag kommer nu att ägna den här krönikan åt att förklara varför den gruppen människor – låt oss för tydlighetens skull kalla dem ”hedningarna” hädanefter – har fel.
Som varandes matkonsulent och därför någon slags auktoritet på det gastronomiska området sitter jag på gedigen kulinarisk expertis. Som före detta journalist och ordvrängare saknar jag inte etymologiska kunskaper.
Därför fyller det mig med sorg och vanmakt att se att det än i denna dag, vi skriver nådens år 2019, finns kockar, kökspersonal, allehanda förståsigpåare och annat löst folk som fortfarande kallar plättar för pannkakor. Varför har det då blivit så här?
Det finns historiska bevis som hedningarna tolkat som att de har rätt, i det att det första skrivna belägget för maträtten nämner just ordet pannkaka. Det härrör sig från 1500-talet, och etnologer har hävdat detta som bevis för att vi i dagens samhälle också bör kalla maträtten för just pannkaka. Som svar till detta vill jag anföra följande: På 1500-talet fanns inga etnologer, så om vi ska använda historiska argument uteslöt vi just etnologer ur samhället. Klart är dock att det gjordes en rätt som hette pannkaka redan för hundratals år sedan, klart är att den stektes i panna, klart är att den innehöll mjöl, ägg och mjölk – men det innebär naturligtvis inte att de levande dokument som kallas språket och samhälle inte utvecklats och förfinats sedan dess.
Så här är det: Plättar och småplättar har exakt samma smet. Det är de som är versioner av varandra, en stor och en liten variant, därmed är det också logiskt att de heter samma sak. Pannkaka har å andra sidan en egen smet, med mindre mjöl och fler ägg än plättar, och har därför begåvats med ett eget namn. Den är ingen variant av något. Även tillagningssätten ger oss vägledning. Plättar – vanliga och små – görs på samma sätt, på spisen i ett för ändamålet avsett gjutjärnsverktyg. Även här skiljer sig pannkakan väsentligt åt.
"HA! Varför hetere ugnspannkaka, då", hör jag hur ni gastar.
Sanningen är att det är något av en tautologi, lite som salsasås eller naanbröd. Pannkaka lagas alltid (nå, du kan naturligtvis grilla en pannkaka om andan faller på) i ugn. Från hedningarna har jag hört argumentet att namnen härrör sig från tillagningsdonet, att att ugn- och pann- framför kakan är det logiska eftersom de tillagas i ugn och panna. Det är naturligtvis felaktigt. Om den ena tillagas i ugn borde den andra i så fall heta spiskaka. Det namnet är redan upptaget av en brödsort.
Det finns i dagens Sverige tre varianter av rätter som innehåller endast ägg, mjöl och mjölk. Den tjocka varianten, som görs i ugn, den tunna varianten, som steks i panna samt den lilla, tunna varianten som också steks i panna. De heter pannkaka, plättar och småplättar. Det går att föra fram argumentet att det bara handlar om geografiska skillnader, att vi kan kalla rätterna vad som faller oss in, att det som kommer ut ändå är brunt, att det inte spelar någon roll – men SÅ FUNGERAR INTE SAMHÄLLSKONTRAKTET.
Det finns ett tydligt rätt och ett tydligt fel.
Säg rätt.
Inte fel.