Att byta tränare mitt under säsong är ett misslyckande, en katastrof för alla idrottsföreningar. Det finns en anledning till att Luleå Hockey skyr såna metoder som pesten, det finns en anledning till att Lars Mosesson hellre sett assisterande tränare kastas in i reklamskyltar än att byta huvudcoach.
När Anna Jonsson gick med på att Janne Johansson tackade för sig ställde hon sig också upp och sa att hon och hennes sportsliga rådgivare misslyckats kapitalt i sin scoutning.
De trodde att Johansson var rätt val.
De hade haft fel.
## Men vad var det egentligen som rättfärdigade den inställningen?
Hade laget presterat historiskt dåligt under Jan Johansson?
Nej - tvärt om.
Northland hade vunnit 17 av 20 matcher.
Efter tränarbytet har Northland vunnit åtta av 13 matcher - och förlorat finalen med 0-3.
Var det värt det?
Istället mumlades det om att Johansson inte haft spelarnas förtroende, om att han inte haft truppen med sig i sin spelfilosofi.
Silvia Luz var missnöjd med sin speltid under Johansson. Under finalerna mot Telge har hon sett trött ut, det har inte sett ut som att 36-åringen haft kraft att utmana som hon gjorde under den första delen av säsongen. Kanske skulle hon inte spela mer?
Traci Edwards fick spela för mycket ute på golvet under Johansson, utan honom skulle hon få göra det hon var bäst på - regera under korgen. Hur Edwards presterade i finalerna vet ni redan.
Var det värt det?
## Jag har absolut inget emot coachkombinationen Maria Näsström och Mikael Johansson - den är både kunnig och har rätt attityd.
Jag hade gärna sett dem fortsätta, jag hade gärna sett dem redan från start den här säsongen.
Däremot vänder jag mig emot klubbledningens agerande i tränarfrågan.
Det är det märkligaste tränarbytet i ett norrbottniskt elitlag någonsin. Ändå har klubbledningen nöjt sig med att komma med luddiga bortförklaringar om bristande förtroende i spelartruppen.
Det finns gott om exempel på tränare som inte haft spelartruppens förtroende - ändå har laget lyckats. Men i Northland Baskets värld är tränaren tydligen inte värd mer än vad truppen tycker om honom.
Det här är inte en popularitetstävling - det är elitidrott, och jag vill ha bättre förklaringar från Northlands klubbledning. Jag såg det här laget slå Telge under Jan Johansson - det hade varit kul att se hur han hade tacklat Telge i finalen.
Nu står Anna Jonsson där med ännu ett silver, men hon saknar i praktiken allt annat. Hon har inget lag, ingen tränare och förtroendet för klubben har definitivt naggats i kanten.
## Var det värt det?
Framtiden är nu. Några nyckelspelare - Frida Aili, talangtrion, Frida Grahn - ska naturligtvis vara kvar nästa år, men importtrion Edwards, Luz och Barthold bör ha gjort sin sista match i Luleå.
Den självklara ersättaren till Maria Näsström heter Jens Tillman. Telge tappar många av sina stjärnspelare till nästa säsong, Tillman behöver nya utmaningar och jag ville ha hit honom redan i fjol. Jag hoppas att han kommer - men jag vet inte om han vågar.
Vad händer om spelarna inte tycker om honom?
## I går åkte LF ut i SM-semifinal mot Södertälje - som spelade utan fixstjärnan Johnell Smith. Det går inte att kalla det för ett fiasko, men för landets bästa lag måste det ses som ett misslyckande.
Trots att laget lyckades krångla sig förbi Sundsvall tycker jag inte att Charles Barton rätat ut några av de frågetecken som jag ser framför hans coachgärning.
Istället förlorade LF mot ett sämre lag som var betydligt bättre coachade och tränade.
Nu kommer Barton naturligtvis att behålla jobbet ändå - därför att det är så Lars Mosesson jobbar. Men är 66-åringen verkligen mannen som ska föra LF Basket in i framtiden?