Räknar man baklänges borde det ha varit i augusti 1985, jag gick några hundra meter med ryggsäcken på axeln. Eller så hade jag ingen väska. Fåglarna kvittrade eller så var det skatorna som hackade i björkarna. Kanske mötte jag Danne på vägen, eller inte, antingen var det soligt eller regnigt eller molnigt, möjligen genade jag över Einars gård och sa något åt ungtjurarna. Jag har egentligen ingen aning.
Minns ni er första skoldag? Det gör inte jag. Varför? Det var helt enkelt inte särskilt stort för mig. Det fanns inget drama, ingen anspänning, ingen kravbild eller nervositet.
Det där lugnet tror jag är den absolut bästa grogrunden för nästa generation, och det finns inte en enda undersökning eller forskningsrapport som pekar på motsatsen. Små skolor nära hemmet är överlägsna – både vad gäller barnens lärande och hur barnen mår. Ändå håller Luleås moderater och socialdemokrater i detta nu på att offra barnen på sitt stordriftsaltare.
Att växa upp i en by där skolan ligger en halv promenad bort är en trygghet. Det skapar en nära kontakt med resten av ungarna i byn, det ger en grund att stå på för en hel bygd. Det är bredden som är det viktiga, inte spetsen – ju fler ungar som lär sig att det går att leva på landsbygden, desto större chans är det att de återvänder i vuxen ålder. Med jobb, med företagande, med nya barn som bygger framtiden för byn. När en massa landsbygdsskolor uppfostrar och utbildar barn skickar det signaler. Det skickar signaler om att det går att leva, verka och utveckla sig själv och sin familj i en annan miljö än den urbana.
Att växa upp i en by där skolan läggs ner och barnen skeppas iväg – i vissa fall till stan ett par mil bort – skickar också signaler. Att de ansvariga politikerna stressar fram besluten, duckar samrådsmöten, negligerar medborgarnas oro och i allt väsentligt verkar ha glömt med vems mandat och på vilkas uppdrag de faktiskt arbetar skickar också signaler. Jag tycker inte om de signalerna. För mig och många andra säger det att de politiker som – för tillfället – sitter i majoritet struntar i landsbygden, struntar i medborgarnas åsikter och struntar i barnen.
Luleå kommun har redan lagt ner ett flertal skolor i de norra byarna. Det har gett en situation där barn bevisligen far illa för att ta sig till sina nya skolplatser, en situation som NSD har rapporterat om i veckan. Nu går nästa skolnedläggningståg i byarna söder om älven och det är med vanmakt, ilska och frustration jag läst och hört hur de ansvariga politikerna faktiskt verkar strunta i den skada de åsamkar barnen för att få den lösning som de eftersträvar.
Nästa lördag kraftsamlar medborgarna i Luleå kommun. Klockan ett arrangerar organisationen Hela Luleå ska leva och lära en demonstration mot stordriften av skolorna och om ni bryr er om barnens bästa tar ni plats i det demonstrationståget. Ni måste visa politikerna vilken kraft som finns i den levande landsbygden. Det enda som på något sätt skulle kunna stoppa det här vansinnet är löftet om räfst och rättarting i kommande val.
Vi kan argumenten från de styrande politikerna. Lokalkostnaderna är för höga, lärarna måste dela upp sitt arbete mellan flera skolor och det är svårt att fylla lärarkåren med kompetens. De problemen har sina lösningar, men de folkvalda verkar hellre offra barnens välmående och lärande än att söka svar. Kanske är det inte den pedagogiska kompetensen som är problemet. Kanske är det politikernas.