Baron de Coubertin sa: Det viktigaste är att kämpa väl.
Charlotte Kalla säger: Jag kan bara påverka min egen prestation.
Jag säger: Vilket svammel.
Viktigast är att vinna - med alla till buds stående medel.
Jag har ett lätt kluvet förhållande till skidåkning. Känslorna liknar dem som Charlotte Kalla har för bakverk med choklad - det är kärlek som passar sig bäst på avstånd.
Det perfekta avståndet? Antalet meter mellan pressfållan och målgången, de sju stegen som skiljer soffan och tv:n åt.
Jag åker en del skidor, men det är en annan sorts skidor. Morfars gamla Edsbylagg i rödbok och björk. Men skidor, riktiga längdskidor i ett spår, har jag bara åkt en gång sedan jag slutade högstadiet.
Det slutade med att jag blev omkörd i en uppförsbacke. Av någons mormor.
Ni förstår att jag svor när vår chef Peter Lindvall kläckte idén.
Ändå hade jag egentligen inte lämnat något åt slumpen. Jag hade lånat skidor, stavar och pjäxor av min vän Rickard, som saknar hälsena för tillfället.
Tränat? Nej, det hade jag förvisso inte gjort.
Jag satsade på att avgöra det här loppet redan innan starten gått i stället.
Vägen till mentalt herravälde är lång, särskilt om man tar i beräkning att egot som ska knäckas är jämförelsevis stort.
Steg ett var att lämna in skidorna på vallning hos en sportaffär. Redan där etablerade jag ett övertag på materialsidan som inga vallatips från OS-medaljörer kan ändra på.
Steg två handlade om att etablera ett fysiologiskt övertag, åtminstone ett uppfattat sådant. Återigen, naturligtvis utan att utföra någon träning. Jag funderade kring delfiner, deras strömlinjeform och insåg att jag redan låg i framkant. På redaktionen pratade jag om hur jag skulle köra ett pass "efter skiftet" och till slut var det dags för steg tre.
Den rena psykiska terrorn.
Så i förrgår, när tidningen var skickad till tryck, tog jag verkligen med mig skidorna och åkte upp på Ormberget. Jag la skidorna i spåret, böjde mig ner och knäppte en bild med mobilen. Jag skickade den till Håkansson exakt klockan 23.24.
Håkanssons sms-beskyllningar om fusk kvällen innan talade fruktans tydliga språk. Vid start lade jag mig i slipstreamen, gled med enkelt med när han fick svullhuvud och laddade på i utförslöpan bort från start.
Jag höll mig fem meter bakom, tillräckligt nära för att inte släppa iväg honom - men också tillräckligt långt ifrån för att hinna väja undan när han föll.
Menar jag inte "om han föll"? Nej.
Efter halva loppet, alldeles i början av slakmotan, började Håkansson pusta. Jag gick om i ytterspår, skruvade upp tempot och log i mjugg när jag hörde hans ojanden. Jag hade räknat med att den näst sista kurvan in mot stadion skulle bli avgörande - att den tvära riktningsförändringen skulle knäcka Håkansson, att han skulle braka rakt ut i terrängen - men när jag kom dit var jag ensam.
Resten var en stilla tur i solen, några minuters väntan vid mållinjen och en målgång hämtad från Holmenkollen 2011.
Om jag kände mig som Petter Northug?
Nej.
Men i den ytterst begränsade disciplinen 2.1 kilometer i klassisk stil för NSD-krönikörer är jag bäst i världen.
Can you hear me, Johan Håkansson?