1 mars 1986 var en lördag. Vi hade åkt upp till Mårdsel på fredagen, vi skulle vara där över sportlovet och första natten sov vi hos mormor och morfar eftersom stugan inte hade hunnit bli varm. Jag klev upp tidigt, som sjuåringar gör, och mormor stökade redan i köket, som 65-åringar gör. Hon hade inte radion på, den brukade stå och skvala, men just den här morgonen kanske hon undvikit att slå på den för att inte störa oss som sov. Hon frågade om jag ville ha frukost, men jag ville sätta på Gomorron Sverige först så att jag inte skulle missa det tecknade. Huruvida det handlade om Hacke Hackspett eller Stålmusen minns jag inte. Det jag minns är att det inte blev något tecknat, inget Gomorron Sverige, istället var det en klocka och en text som rullade.
Extrainsatt nyhetssändning – Sveriges statsminister mördad.
Jag minns inte riktigt vad som hände direkt efteråt. Folk måste ha vaknat, blivit varse om vad som skett. Det måste ha varit tryckt stämning för jag kommer ihåg att jag så småningom satte mig vid mormor och morfars köksbord och skulpterade en gravsten av någon slags lera. På den ristade jag – med ganska mediokert resultat – in namnet Olof Palme.
Det är 34 år sedan skotten på Sveavägen och under den tiden har vi inte kommit ett steg närmare mordfallets lösning. Det finns fantastiska konspirationsteorier att läsa på internet (jag rekommenderar verkligen gruppen Palmerummet på Facebook om ni har ett par månader över), nästan lika fantastiska som de som otaliga spaningsledningar presenterat genom årens lopp.
Polisspår, säpospår, PKK-spår, Skandiamannen och Sigge Cedergrens snurrande säng. Mockfjärds- och Sucksdorffrevolvrar, Ebbe Carlsson och Leif G W Persson, Ustaša, KGB, människosmuggling, apartheid, granskningskommission, galningar och grisfester, Christer Pettersson och Krister Petersson. Den konstigaste konspirationsteorin av dem alla är den om Palme, HIV-smittan och det hemliga franska regeringsplanet men den får ni googla upp själva. Gemensamt är dock att det är i stort sett omöjligt att avgöra vem som lyckats sämst i sina undersökningar – polisen, privatspanarna eller internets allra mest välvikta foliehatt.
I 34 år har människor – företrädesvis män – diskuterat, skrivit om, spelat in film och tv samt säkert komponerat musik om vem som EGENTLIGEN mördade Olof Palme.
Nu hävdar åklagare Krister Petersson att han ska ha löst fallet inom fem månader. Det låter bra – men någonstans när kollegan presenterade en numera avliden blandmissbrukare från en norrbottnisk by som potentiell gärningsman vid kafferasten här om dagen insåg jag att det sannolikt inte har någon betydelse. Kanske har han hittat mordvapnet, kanske är Skandiamannen skyldig – men om så Petersson joddlade fram rörligt bildmaterial från själva mordet ståendes upp till naveln begravd i DNA-bevis skulle det aldrig att stoppa de värsta konspirationsteoretikerna från att hitta på nya lösningar.
Palmemordet är inte Sveriges största gåta. Det är Sveriges största fiasko. Att det ska ta – minst – 34 år att lösa mordet på en statsminister är en skam. Resten är av underordnad betydelse.