Det var förra veckan som Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, debatterade satsningen på Hybrit med LKABs kommunikationsdirektör Niklas Johansson i radions P1. Det var många som ifrågasatte planerna efter vd Jan Moströms lördagsintervju i samma kanal, men Henrekson är mig veterligen den ende med någon slags akademisk och mental tyngd. Ändå kunde han inte hålla sig från att rycka på det koloniala axelpartiet.
”…och sen, varför ska man lägga den här satsningen långt uppe i Gällivare, där ingen vill bo?”
Ta min citering med en nypa salt, den är inte ordagrann men andemeningen är korrekt. Henrekson säger i stort sett samma sak, men i lite mer lokalpressanpassad kostym, i Norr Medias intervju. Tacka fan för att det blir som ett rött skynke för mig som spenderat tusentals timmar med Dundret i blickfånget. Det hela påminner inte så lite om diskussionen kring kvotering. ”Vi ska tillsätta kompetens, inte kön” säger dess motståndare och glömmer i en handvändning att kön gått före kompetens under de senaste tvåtusen åren och sannolikt längre än så. Män har kvoterats in på samma sätt som ”bidragsdopade” företag satsat sina pengar någon annan stans och tvingat norrbottningar att packa sina släpvagnar och flytta efter.
Det här är inte nationalekonomisk fråga – det är en fråga om rättvisa. Inte ens rättvisa in absurdum, utan långt innanför logikens gränser.
Den gröna industriomställningen – med Hybrit, Green Steel, Fertiberia, Northvolt och allt vad de heter – är den största industrisatsningen i Sveriges historia. Den kommer att sluka massor av pengar, resurser och energi. Självklart ska både syfte, sammanhang och sannolikhet för det här projektets framgång granskas. Men att smyga fram en åsikt genom Axel Oxenstiernas mustasch duger inte – den där valsen har vi ju hört sedan 1600-talet.
Vi ledsnade på den strax innan.
Sanningen är den här: Detta handlar inte om en hjälpande hand, allmosor till hjonen i norr. Det här är samhällsbyggnadsmässigt korrekt. Är det någonstans som ”bidragsdopade” företag ska satsa är det just här. Bygg vindkraftverk, solpaneler och små modulära kärnreaktorer om det behövs.
Elen måste fram. I tid. Till framtiden.
Henrekson glömmer nämligen en sak. Ja, det kommer att kosta skjortan, men hur skulle de pengarna egentligen göra bättre nytta? Beräkningarna visar på en direkt sänkning av Sveriges växthusgasutsläpp med tio procent, globalt sett skulle Sverige till och med bli en växthusgasneutral nation. Här i Norrbotten kan vi de facto göra något som räknas – och ni kan glömma att det bara kommer att inskränka sig till fossilfritt stål.
Här finns idéer, vatten, luft, jord och framför allt ett levnadsutrymme som inte kommer att påverkas på samma sätt som andra områden av de klimatförändringar som lär hemsöka världen i framtiden.
Enda problemet? Nån gång på 1950-talet var det någon – sannolikt en professor i nationalekonomi – som bestämde sig för att lägga ner oss.
På tal om var pengar gör störst respektive minst samhällsnytta.
Då sa ni att det var ”den glädjande folkvandringen”, oss kallade ni lappjävlar och det utarmade en hel landsände. Nu är det bara att tvinga in arbetskraften i Teslan, knyta fast vardagsrumsmöblemanget på taket och skicka iväg folket norrut efter E4an istället för söderut. Jag kan förstå att det känns skrämmande att bryta upp, lämna det invanda och söka nya vägar här i livet.
Det var det för oss också.
Välkomna hit.